Aftonbladet – 14 september 1837, sida 1

AIER SALLA HJUVve DD hold 2 TJUV: dhat 2 CI Jak äfven anmärka, att vi endast hafva 7000 man infanteri och 409 kavalleri, hvaremot fienden har 22 bataljoner och 1200 man rytteri. Afgören nu, hvad som i denna sakernas ställning bör företagas; om J det viljen, är jag beredd att föra Er emot fienden. Ett allmänt rop: Framåt! var svaret, och generalen vidtog derföre anstalter till träffningen. Den varade i 4 timmar, hvarunder man stridde med yttersta förbittring å ömse sidor. Utgången inhemtas bäst af Buerenss egen rapport, daterad Carinena den Sedan jag i går morgon erfarit, att fienden befann sig i trakten kring Herrera, med en styrka af 10,000 man infanteri och 900 kavallerister, anforde af Pretendenten, som tycktes hafva för afsigt att passera Carinenas fält, för att understödja faktionen i provinsen Soria, ansåg jag af vigt: att hindra honom i detta förehafvande, och framryckte derföre, i trots af hans öfverlägsenhet, från Azuara mot Herrera. Vid mitt annalkande lemnade fienden hastigt sistnämnde post, och drog sig, understödd af sitt rytteri, till El Villars höjder, der han fattade posto. Jag delade min division i tvänne linier, med högra flygeln stödd mot klippan, hvarpå den heliga jungfruns af Herrera eremitage stått, samt den venstra betäckt af 2 sqva: Augusti, så lydande: . idroner kavalleri. Elden började från den på yttersta venstra flygeln posterade jägardivisionen, som framryckte med mera hetta än försigtighet, och togs i flanken af det fientliga kavalleriet, hvilket tvang äfven vårt rytteri att framtränga, för att betäcka jagarnas återtåg. Imedlertid hade elden öppnats längs hela linien. Jag lat bataljoner af regementet Cordova, understodda af bataljonerna Olava oeh Navarra, angripa fiendens första positioner, hvilka de bemaktigade sig med största tapperhet. Fienden, understödd af 4 artilleripjeser på bergshöjden och öfverlägsen i rytteri, kastade sig på vårt infanteri, som slutligen måsta vika för antalet. Våra bataljoner formerade fyrkant med det största lugn, men dessa brotos af det fientliga artilleriets eld. Omringade af kavalleriet, sökte de draga sig uppåt bergstrakten. Som jag insåg omöjligheten att hålla dem tillhopa i fyrkant, lät jag dem retirera till Herrera och försökte med kavalleriet utföra en charge, i afsigt att ett ögonblick uppehålla fienden. Vid min ankomst till Herrera besatte jag de första husen; men det var ej möjligt att qvarstanna der, emedan största delen af den fientliga styrkan, särdeles kavalleriet, föll oss 1 flanken, och jag såg mig då nödsakad att fortsätta återtåget till Carinena. Det är mig omöjligt, att uppgifva min divisions förlust, ty hon är nästan hel och hållet skingrad och jag har till dess skydd utskickat mitt kavalleri, emedan jag erfarit, att månge af mine soldater tagit kosan till Daroca. Fiendens förlust måste vara betydlig. I Saragossa uppgåfvo ditkomnel sårade officerare Christinoss förlust till 3000 man, och ena enda bataljon hade 33, till största delen dödligt sårade officerare. Obegripligt är imedlertid att Öraa, som stod vid Muniesa, endast 3 mil från Buerens, icke förenade sig med honom, för att gemensamt angripa Carlisterne, utan lät honom ensam möta deras öfverlägsna krafter, hvilka numera hafva vägen öppen till Castilien. Lika nedslående äro nyheternaj från Navarra, hvilken provins förklarat sig sjelfständig, en följd af uppresningen i Pamplona. Tilldragelserna derstädes beskrifvas på följande sätt: Den 25 Augusti om morgonen lemnade 2:ne bataljoner af Regemeatet Isabella, jemte en kavalleri-sqadron sina kantoneringar i Zizur, anförde af Leon Iriarte, och tågade i god ordning till Pamplona, der de öfverväldigade vakten vid porten och togo formlig besittning af staden. De på stadshuset församlade auktoriteterna kallade generalen och haus officerare till sig, hvilka förklarade, att! de af sina soldater blifvit tvungne att tåga mot staden. Man kallade nu underofficerarna. Desse infunno sig i massa, talade med den största djerfhet, sade att bristen nödgat dem till denna våldsgerning, men erbjödo sig att bibehålla ordningen, om man ville till dem utbetala åtminstone en månads sold af de tre, de hade att fordra. Detta lofvades dem, hvarefter de aflägsnade sig. Snart kommo de tillbaka; de hade besinnat sig; auktoriterna voro ej att lita på, och derföre hade de beslutat afsätta dem och utnämna andra. För sådant ändamål öfverlemnade de högsta makten åt Arilleri-Öfversten Lapirna. Medan detta skedde på stadshuset, inträngde någre, af de upprori