Nå väl,? sade han, i det han såg på oss, hafven J lagt ut några snaror?? — Det är icke snaror, som fattas här, svarade jag, icke en gång villebråd. Jag satte mig till höger om Fagan, och Macavoy bredvid mig. Jag ville gerna underrätta min unge kamrat, om hvad som förefallit, men Macavoys granskap tvang mig till tystnad. Snart insöfdes jag af värmen, och lade mig ned på marken, men knapt hade jag inslumrat, förr än jag väcktes af ett ångestskri. Jag sprang upp och såg Fagan, ur hvars hufvud en blodström framstörtade. Macavoy hade satt sitt knä på ynglingens bröst och höll yxan upplyftad ötver hans hufvud. Eländige, ropade jag hvad har du gjort? — Jag har frälst oss båda, svarade Macavoy och gaf sitt offer ett nytt hugg. Fagan upphäfde en tung suck och dog. Jag hade ingenting att invända här emot, utan hjelpte Macavoy först att afkläda liket, och sedan att steka det. Vi togo nu det parti att steka hela kroppen, hvilket gaf oss den dubbla fördelen, att göra den lättare både att bära och gömma. Efter några dagars vandring befunno vi oss i granskapet af Macquis. Två dagar förut hade vi hört skallet af ett koppel vilda hundar, som förföljde en kanguru. — Vi fångade djuret, hvars ägande befriade oss från Fagans qvarlefvor. Kort derefter blefvo de båda brottslingarne gripne och ö!verlemnade åt den hämnande rättvisan.