skildrar äfven den så kallade civiliserade menniskan i ett tillstånd af förnedring och djurisk råhet, som, ehuru revolterande beskrifningen derpå än må vara, likväl icke torde sakna ett visst intresse, såsom bidrag till psykologiens historias Tvenne deporterade, Edouard Brougton och Macavoy, afrättades nyligen i Hobart-Town, såsom rymmare och mördare, och det är af den förre, som man har den gräsliga berättelsen. De voro från början fem, som rymde från Macquarie-bamnen, nemligen Richard Hutchinson, vanligtvis kallad hög och låg gud, en storväxt man, fordom ägare af tvenne stora hjordar på Berkhuts slätt, emellan Clyde och Shannon nära Cluny-Park; en gubbe vid namn Coventry, omkring 60 år gammal, Patric Fagan, en 18 års yngling, men af ett ovanligt djupt sedeförderf, samt de ofvannämnde båda missdådarne. Dessa fem personer innehade en liten äga utanför hufvud-etablissementet, under en konstapels uppsigt. Denne sistnämnde hade alltid visat mycken beskedlighet emot Brougton och nekade honom ingen billig begäran; men på rymningsdagen förenade sig Brougton icke desto mindre med de öfrige fyra att plundra honom, och lemnade honom icke ens en bit bröd i behåll. Man skulle tycka, att dessa fem personer, stadde i en gemensam fara, bordt vara ense att med gemensamma krafter arbeta på sin plans framgång. Detta var likval icke fallet. Missämja utbrast mellan dem, så snart deras förråd var förtärdt. Utan att någondera yppade sin afsigt for den andre, visste likväl hvar och en, att ingendera bland dem skulle göra sig samvete af att döda sina kamrater, för att rädda sig ifrån hungern. Också betraktade de hvarlandra med ett afundsjukt öga och tvistade om besittningen af en yxa, det enda vapen de ägde, och som de dittills burit, hvar och en i sin ordning. Hon stannade slutligen i Brougtons händer, som hvarje natt bevakade sin skatt. Han, i samråd med Macavoy, Coventry och Fagan, kommo öfverens, att Hutchinson skulle bli första offret, och drogo lott om, hvem som skulle verkställa domen. Lotten föll på Brougton, som genast utförde sitt uppdrag, och med ett enda hugg skiljde Hutchinsons hufvud från kroppen. Denna höggo de i stycken, som de delade sins emellan, med undantag af fötter, händer och inelfvor. Hvar och en lefde sedan en tid af sin andel. Efter några dagars trygghet och öfverflöd var deras föråd slut och ny oro uppkom. Hvar och en trodde sig se sina tre kamrater färdige rusa på honom, för att hugga honom i stycken, och ingen vågade tillsluta ögonen, af fruktan, att ej mer öppna dem. Brougton och Fagan slöto imedlertid ett slags föreningstraktat sinsemellan, hvilken tillät dem att hemta någon hvila på det sättet, att den ene alltid vakade, medan den andre sof. Detta förbund gjorde Coventrys och Macavoys ställning ganska kinkig, men vi vilja låta Brougton sjelf beskrifva den fruktansvärda dramens upplösning. Se här hans egna ord: Efter Hutschinson kom ordningen till den gamle Coventry. En natt, då han höll på att göra eld i skogen, blef jag ense med Macavoy och Fagan, att det skulle galla honom. Mive både kamrater wille, att lotten skulle afgöra oss emellan, men hvilket jag nekade, emedan jag redan dödat min man, och nu tyckte, att de icke borde få undandraga sig sin skyldighet. Fagan åtog sig då saken; väpnad med yxan nalkades han gubben, som förgäfves bad om förskoning, och gaf honom ett hugg i hufvudet, emellan båda ögonen. Som han likväl icke dött I deraf, hjelptes Macavoy och jag åt att expediera honom, hvarefter vi delade kroppen. Vi åto med god aptit och sparade ingenting, liksom om vi varit säkre, att nästa dag få så I mycket oxkött vi behöfde. Om dagen bar jag lyxan på axeln och om natten lade jag henne under mitt hufvud. Jag trodde mig säker och Isof lugnt, glömmande, att mine kamrater hade både täljoch rakknifvar. Coventrys kött räckIte ännu; men en natt steg Macavoy oförmodadt lopp med vilda blickar, nalkades mig och föreIslog mig, att lägga ut snaror i skogen, för att Isoka fånga någon kavguru. Fagan, som hört oss, stannade likväl qvar vid elden, Vi hade gått ungefär 300 steg, då Macavoy Isatte sig. Ehuru jag bar yxan på axeln, fruk-Itade jag, att min kamrat, som var starkare än so dl arna ett försak att mörda mig. I