Aftonbladet – 9 september 1837, sida 2

nskilda bankernas bestånd? OM ULLKULTUREN. (Slut från gårdagsbl.) Ett annat märkvärdigt yttrande af insändaren är letta: Det är en afgjord sak att det finare och fina året ingalunda är kostsammare atttramföda än landtracen, och på intet vis at en skjukligare konstitution in denna. — Thaer säger i sin Handbuch fär die feinwollige Schafzucht, pag. 4: 5å stora än fördelarne af merinos-racen äro, så år det dock öfverdrilt att föregifva att de icke fordra en sorgfälligare vård och rikare underhåll (sorgfältigere und reichere Verpflegung) än vår vanliga landtrace. De äro i månget hänseende Ömtåligare, mera underkastade inverkningarre af yttre olägenheter, och erfordrande en bättre föda, — Den praktiske Koppe (Anleitung zur Kenntniss, Zucht und Pflege der Merinos, pag. 14) yttrar derom följande: man har uppenbart tillräknat merinos-fåren för många goda egenskaper, då man sagt att de icke behöfva mera föda än vanliga landtfår. — Hr Direktör Hofman Bang har til och med i sina annoncer om fårinköp, kallat de finare fåren kinkiga, och om den erfarenhet rörande detta ämne, som jag yttrat i min Handbok i Fårskötseln utgifven 1827, pag 16, finnes förtjena något afseende, så var mitt uttryck iöljande: Att de fina fåren fordra mera skötsel och omvårdnad än de grofva, är otvifvelaktigt; men de betala rikligen denna möda — Denna åsigt har 10 års ytterligare erfarenhet fullkomligen bekräftat, Den värde insändaren torde finna att, om frågan är afgjord, så är den det på helt annat sätt. Att fabrikanternes monopolium att förse landet med kläde sluteligen skall undergräfva ullproduktionen, och att alla bemödanden för dess upphjelpande icke skola leda till några stora resultater, så linge detta qvarstår, är en sanning som ofta blifvit uttalad, äfven af honom som skrifver detta, Och då insändaren i sin artikel antyder mig såsom en af de verkande organerne för hvad som skett, må det ursäktas mig, om jag här förklarar hvad jag tilleller afstyrkt samt i allmänhet uträttat, emedan jag hvarken vill hafva äran för hvad andra gjort, eller önskar att de skola uppbära skulden för mina mojliga misstag. — En sammanträngd öfversigt f hvad jag tillgiort må derföre här finna plats, och jag öfverlemnar sedan åt sjelfva den Svenska afundsjukan, att bestämma om jag varit mera gynnad än jag törtjenat. ) För dem, som icke känna det, anmärkes i förväg, at tjag icke är eller varit en afstaten flönad embe:sman, och således på intet sätt ex ollicio varit skyl-d:g att verka för ellmän nytta. Jag hade sedan 3817 ägt merinosfår, och funnit deras stora företräde framför de vanliga metiserna Det väckte min uppmärksamhet och min förvåning då jag hörde, att stamschäferiet på Flyinge icke lemnade staten någon behållning, utan i stället medförde en årlig förlust af icke obetydligt belopp (om jag rätt minnes cirka 2000 Rdr). Jag erbjöd då styrelsen att emottaga hjorden emot ett arrende at 6 för hundr de, hvarigenom någon vinst i stället för förlust borde beredas staten. Den tiden kände jag icke ens Grefve Wirsen, och schäferiet lemnades mig, som jg tror, emedan ingen annan ville hafva det. såsom gifvande ren förlust. Detta var år 1323. Sex år derefter funnos hundrade, som skulle velat emottsga det, och Hr General Hjerta, som då erhöll det, på samma vilkor som jg innehaft detsamma, måste nu hålla till godo tt också få heta en gynnad person. — Att det åtminstone icke varit något ynnestprof emot mig, då jag emottog det, torde insändaren tnna. Först år 1526 fästades Grefve Wirsens uppmärksamhet på mina bemödenden för fårskötseln. Ian hade fått höra — så sade han mig sjelt — att innehalvaren af stamschäteriet ämnade på egen bekostnad resa till Tyskland, för att inhämta grundligare kännedom i fårskötseln. Jag blef anmodad att göra honom ett besök, och han gaf mig det löfte, att om min resa medförde några nyttiga resultater, villa han söka bereda mig ersättning för min uppoffring — ett löfte, som, genom hans förtidiga död, endast blef till en del uppfyldt. Vid min återkomst från Tyskland i Juli 18:6 inlemnade jag en berättelse till regeringen, jemte ett projekt til de åtgärder tör ullkultarens befrämjande, hvilka enligt min öfvertygelse voro de tjenligaste ). Dessa voro hufvudsakligen: Inrättande af stamschäferier, af ett ullkontor med sorterings-anstalt och diskont, at ullmarknader, spridandet af kunskap i ullkännedom och fårskötsel m. m. korrt sagdt, nästan allt hvad som sedermera blifvit verkstäldt; och jag försummade ingalunda att uti denna skrift äfven väeka styrelsens uppmärksamhet på det för ullkulturen menliga förhållande, som uppstod genom fabriksnterneg momopolium att förse landet med kläden, Jeg yttrade, det följden måste blifva den, att fabrikanten heldre köper grof utländsk än fin Svensk ull, och yrkade, å ullproducenternas vägmer, likhet i rättigheter. Att detta skulle tagas mycket illa hös det ömtåliga fabriksinteresse, var ej svårt att förutse, och en dess koryf framträdde, ej, som man bordt vänta, ) Insändarens uttryck är: Att anläggningen al större stamschåälerier varit felaktig uti sjelfva tanken, så vida man med statens inrättningar i denna väg afsett annat, än vissa individers gynnande. — Hvem kan väl, efter genomläsandet af en sådan insinua