Aftonbladet – 9 september 1837, sida 2

aktade IHallmakarlarlingen Feterson Mar MDULvIL! m våldet öfverbevisad och tillika sjelf detsamia erkänt. Kämnersrätten har insändt ranakningen till Rådstugurätten. ITT ORD ANGÅENDE DEN WERMLÄAND-, SKA OCH DE ÖFRIGA BANKERNA SAMT DERAS SEDLAR. (Slut från gårdagsbl.) Om Läsaren med oss anager det såsom obetridligt, att benämningen mynt måste innefatta ;egreppet om en vara, innehållande det verkiga värde för hvilket den utgifves, så följer ck deraf, enligt hvad vi i förra delen af denia artikel i Torsdagsbladet framställde, att statens orsök att göra papper till mynt, det vill säga, tt genom lag åligga någon att äfven emot sin ria vilja emottaga en banks skuldsedel såsom nynt, i sjelfva verket är lika våldsamt och ättsvidrigt som hvarje anvat tvång på ägandeätten. Vi komma nu till det egentliga hufvudföremålet for denna uppsats eller slutföljden af hvad vi förut anfört. Detta är nemligen, att såväl staten som större enskilda kreditföreningar, af det slag som privatbankerna, verkligen kunna påtvinga dem enskilde sina förbindelser såsom mynt, icke blott genom ett äläggande att taga dem till lika värde med den metalliska valutan. Det kan äfven ske genom blotta rättigheten för dessa föreningar, att utställa sina foörskrifningar på så små summor, att de kunna tjena till bytesmedel för allmänhetens och den arbetande klassens dagliga behofver, det will säga med andra erd, att utgifva småsedlar. Det måste medgifvas att, så länge en bank ordentligt invexlar sina förbindelser, så synes faran häraf ingen; men det är icke för dem som ordentligt fullgöra sina förbmde!ser, utan mot underlåtenheten deraf, som försigtighetsmått vidtagas och ansvarighetslagar s adgas. Vi hafva redan 1 den föregående delen af denna artikel visat, att småsedlar af en ganska naturlig anledning alltid uttränga det metalliska myntet ur rörelsen, der de finnas i bredd med detta, likasom privatbankernas hvar i sin ort uttränga stats-bankens, eller öfverhufvud att ett mindre säkert mynt tar lofven af ett bättre. Nu kan det väl icke nekas, att vid hvarje kritiskt ögonblick vore fördelaktigare, om rörelsekapitalet, det vill säga hela beloppet af landets metalliska valuta, befunne sig i folkets egna händer än i bankernas hvalf. Banker äro till sin natur för den allmänna penningerörelsen, hvad hbjertat är i menniskokroppen. Men hvar och en vet, att kroppen skulle lida om allt blodet stocka-e sig omkring hjertat, och att denna deremot befinner sig bättre, ju friare det löper och ju jemnare det fyiler alla ådrorna. Hvartöre vill man då icke följa samma naturlag i det ena som i det andra fallet? Frankrike, som smakat hela den bittra frukten af alla kreditsystemets svåraste skakningar, har deraf hemtat den nyttiga lärdom, att hålla hela det mindre rörelsekapita!et uti metaller, så att der för närvarande icke få finnas tryckta eiler graverade sedlar på mindre än 500 fraues (245 dr Banko). Det finnes, sedan man erfarit fördelarna häraf, troligen ingen Fransman, som skulle vilja utbyta detta mot något annat system, emedan bland annat en sådan plundring, som här år 1809 skedde med banken, eller rättare trån alla som hade bankosedlar i sina händer, der är alideles omöjlig. De enda sedlar, som finnas, skulle, emeIdan de alla äro af högre valörer, genast inströmma till banken för att utbytas mot metall, så snart ringaste farhåga for sedelutsläppning utan valuta, eller för myntförsämring på annat sätt uppstode. Detta är deremot icke lika snart möjligt med de smärre sedlarne, som, der de finnas, äro spridda på alla håll öfver hela landet och fördelade på flertalet af befolkningen; de hållas till en tid qvar i rörelsen af sjelfva dagens behof, och det är derföre den arbetande mängden allid lider mest vid financella rupturer af det ifrågavarande slaget. Det skall måhända invändas, att om man fråntager de serskilda bankerne rättigheten att utgifva småsedlar, så försvinner en del af deras vinst. Detta medgifves visserligen. Men vi återkomme härvid till den första hufvudsatsen, alt papper aldrig kan blifva mynt, och att ett bytesmedel deremot bör vara verkligt mynt; kreditföreningars ändamål är också icke att tillverka mynt, utan att genom sammanbringandet a! flere enskildes medel, dels sjelfve förlägga åt industrien, dels förskaffa sig den säkerhet och förtroende, att de enskildes besparingar af si; a a. ee a. ee 20