rpler vi äga att appfylla I stället att låta styra oss lat tiden, hvars verkningar ofta likna stormens, som Iblott qvarlemna bittra minen, böra vi söka att beI herrska de politiska vindkasten, och taga till efterIföljd den kloka beräkningen, hvarmed menniskokraften leder flodernas lopp och gör fruktbara de mest oländiga trakter. Jag har förbundit Mig att försvara edra, likasom I de öfriga Riks-ståndens och alla medborgares rättigheter. De sistnämnda böra icke förgätas af en styrelse, som, efter att hafva upphöjt landets styrka loch anseende, endast eftersträt-ar vidmakthållandet af en rättvis jemvigt, med bibehållande af den medborgerliga enigheten och det krigiska modet hos Fäderneslandets försvarare. Jag skall taga noga kännedom af de önskningar, J framställen. Jag sätter Min ära i att söka forlika alla intressen, som äro anförtrodda åt Min vård. Jag förnyar Eder Min försäkran om Min Kongliga Nåd och välvilja.n Uti Num:orna 46 och 50 af sjette Aftonbladet för den 24 Februari och 1 Mars d. å., återfinner läsaren så väl den af Hr Wegelin åberopade, till Kongl Maj:t den 21 Dec. förlidet år af Borgerskapets Aldste ingifne skrift, som Redaktionens deröfver yttrade åsigt. En hvar känner dessutom så väl betydelsen af dylika adresser, att allt vidare ordande derom torde vara öfverflödigt. Så mycket mer uppmärksamhet förtjenar deremot H. M Konungens svar. Dess rikedom på ämnen är förstort, att i en tidmingsartikel till I börligen kommenteras, och det synes äfven vara nog alt fästa uppmarksamheten på dem, som till näringsfriheten stå i närmaste sammanhang. Bland dessa sätta vi i främsta rummet reflexionen att vi äga alla samma ursprung. Denna sanning, väl icke py, men ofta förbisedd och lika användbar mot bördsaristokratien, som mot byråkratien och skråaristokratien, då de med förakt mäta förtjenstens oeh arbetsamhetens anspråk efter ahn-lederna, hofgunsten eller mästerbrefvet. Ett stort steg till jemkning i samhällsmedlemmarnes rättigheter är redan taget, sen det kommit så långt, att alla lägga handen på hjertat och ödmjukt bekänna: vi äga alla samma ursprung! Icke mindre står den satsen, att samhällers första grundläggare voro krigare i ett ytterst nara sammanhang med förbättringen af våra näringsförfattningar. — Det är väl sannt att denna sats, inskränkt tagen, icke torde anses äga fullkomlig tillämpning på uppkomsten af svenska samhället, men den bildar dock en i ögonen fallande kontrast mellan det som gifvit många samhällen deras uppkomst, och det som gifrer dem deras bestånd. Kriget, styrkans rätt, d. v. s. kraften att skifta rättigheter med svtrdet, har frambragt denna samhällsform, som sätter förtjensten nedom börden och gunsten, skickligheten nedom skråprivilegiet, som tvingar menniskorna att förgäta likheten i ursprung och ast bestrida hvaramdra hvad alla äga lika, pligten att arbeta och rättigheten att få utöfva den efter formåga. Freden åter är det förbehållet, att förbattra våra lagar och inrättningar, att borttaga det tvång styrkans rätt pålagt, och att skifta rättigheterna efter förmågan att utöfva de mot dem. svarande pligterna. Då man tillförne hört så många inkast mot förbättringen i våra institutioner och våra lagar, och mot ailt yrkande i denna väg beständigt fått till svar att man borde vänta på svenska folkets långsamt mognande öfvertygelse; hur öfverraskande är det icke att på en gång höra förkunnas att vi nu kunna verkställa förbättrandet af våra lagar och inrättningar, att vägen till de högsta äreställen är öppen för alla, som göra sig dertill värdige genom verksamhet, sparsamhet, kunskaper och aktning för andras rätt.? — Den efterlängtade tidpunkt är således inne, sem skall göra slut på krigstillståndet och låta börden och skråandan vika och öppna vägen för arbetsamheten, kunskaperna ech medborgaresinnet. AT I ev TT 2zA CA I; AF ar 11 . FR 9