Aftonbladet – 6 september 1837, sida 2

Vid middagstiden infördes teologiska fakulteteten, representerad af tre åttatioåriga gubbar och en ung abbe, och med pedeller framför sig; den följdes af medicinska och hvad man i Sverige kallar filosofiska fakulteterna, men någon medlem af den juridiska syntes icke. De unga eleverne begärde med höga rop Marseljermarchen ; orkestern måste bifalla, och 11:e legionens musik fick derigenom mettaga hela församlingens handklappningar. Efter en halt timma hör man trumman. Konungen inträder i den för honom beredda tribun, och placerar på sin venstra sida Hertiginnan af Orleans, på sin högra Drottningen. I samma ögonblick annoncera pedellerne ankomsten af ministern för allmänna undervisningen och Herrarne Villemain, Poisson, Rendu och St. Marc Girardin (Hr Cousia var frånvarande) inträda, klidde i svarta mantlar garnerade med hermelin, alldeles såsom presidenterna i Cour Royal. Herr Salvandy var alldeles insvept i en ofatt, violett och med hermelin öfverhöljd mantel, och höll i handen en svart sammetshatt, prydd med en ofantlig kordong och onaturligt stora guld-ållon. Ministern helsade Konungen och åskådarne eller auditores, och Herr Wailly, en ung professor, känd för författandet af åtskilliga teaterpjeser, uppläste ett tal på latin, i hvilket han sökte bevisa nämnde språks nytta. Han bröt en lans till ära för universitet och den klassiska litteraturen, och slungade en bannstråle mot Arago, de Tracy och andra motstindare till universitetets uppfostringssystem. För öfrigt erhöll en och hvar, ined undantag af universitetets klassiker och romantiker, sin del af berömmet. Hr Guizot, Hr Salvandy, Konungen, Drottningen, Hertigen och Hertiginnan af Orleans fingo hvar sitt lilla måln af rökelsen. Jag såg med en viss förundran Hertiginnan småle vid sitt af professorn och vaudevillisten framförda beröm; troligtvis har den berömmande passagen blifvit henne på förhand meddelad i öfversättning. Herr Waillys tal applåderades ofia al professorerna, men eleverne syntes le eller rycka på axlarne hvarje gång talaren försökte att med ett mer eller mindre lyckadt skämt krossa den professionella undervisningen. Efter Hr Wailly reste sig ministern för alkmänna undervisningen, Herr Salvandy, och höll ett tal, i hvilket han releverade den så nya tankan, att att arbete är en verldslag, och att allt är henne underkastadt. Vid slutet af diskursen utropade Herr Villemain namnet på den unga Cloquet, elev af Versailles-kollegiet, som erhöll filosoliska hederspriset; andra priset tillföll den unga Baudry från Ludvig den steres kollegium. Retorikens hederspris emottogs af en ung Ducellier, och det andra under starka bifallsrop af den unga Gåerard, en kulört, som erhöll tvänne högsta pris. I tresje rummet erhöll hertigen af Aumale första historiska priset, och hans brer andra priset i naturalhistorien. Öfverraskningen var ej serdeles stor, emedan man redan före prisutdelningen blifvit om saken underrättad. De vid tillfället utdelade pris och accessit utgjorde inalles 409. KL Å 7, til 3 slutades akten, och några otillbörliga rop mot en viss af universitetets medlemmar hördes. 4