Aftonbladet – 4 september 1837, sida 2

tfydugen Kan marka, huru svag lantasiens godtyckliga dik: är mot verkligheten. Xenophon Ihade sjelf varit långt in i Persiska området, men under sitt hastiga och fieadthga besök haft föga tillfälle att göra sig bekant med persiska nationen, dess seder och inrättningar. Hade han, som en Herodot, en Ctesias, fått dröja några år fredligt i detta land, skulle efterverlden af hohom måhända i hans historiska roman erhållit ett af forntidens skönaste minnesvårdar af österländsk forskning; men nu såg han lanIdet endast i flygten, och, då han ville välja en persisk herrskere till sitt ideal, hade han ingen annan utväg än att grecisera honom och låta honom framträda såsom ett slags atheniensisk demagog, nyss utnämnd på folkförsamlingen till fältherre, Åtminstone kan man vara säker derpå, att ingen schach hrarken i gamla eller nyare tider harangerat sin general på det sätt som Cyrus här, att här ser du ett fält för dn snabbhet i att verka; ty, om du skyndar dig att slå ihjel fienden, hinner han ej att slå ihjel dig. Cyropedien är med et ord blott en commentarius öfver Greken Xenophons tankar, huru hen skulle handlat, om han varit persisk härförare; att han föga härvid frågar efter den historiskt traditionella sanningen om Cyrilefnad, visar så väl hans berättelse om dennes första år, som om hans död och mycket annat. Sjelfva slaget vid Thymbrea och dess förlopp är historiskt osäkert, da andra häfdatecknare anföra, att utgången var tvifrelaktig, och endast Cresi eförsigtigaet, att straxt derefter afskeda sina bjelptroppar, förorsakade hans undergång. Så mycket miudre kunna de enskilda mli:äriska detaljerne anses för något vidare, än Xenophons spekulativa ider, huru han skulle hafva betedt sig I spetsen af en persisk här. Firduss få ord i Schah-Nameh om Persernas krigssätt — att svänga sin sabel, bruka dolken, styra den fraggande fålens lopp och framstörta på fiender ur bakhållet — gifva en ljusare idå öfver Orientens krigssätt, än hela Xenophors grekiska vältahghet. Endast hans individualitet ger arbetet värde, likasom anudre utmärkte anförares reflexioner öfver krigskonsten,. — For öfrigt äro utdragen ur detta arbete gjorda med omtänksamt urval; kanske kunds några detaljer af Cyri expedition mot Armenien (1 början af tredje boken) förtjenat anföras. Helt annorlunda är förhållandet både för den politiska och krigets historia med Anvabasis, eller Xenophons teckning af Cyri fälttåg mot sin broder, den persiske konungen, och de med honom förbundna tietusende Giekernas återtåg genom persiska riket. Krafifullare kunde aldrig grekiska frihetskänslans, modets och krigskonstens öfverlagsenhet öfver den asiatiska råa, af despotismen styrda kraften ådagalaggas, än genom detta tåg, hvarvid en handfull fia män med svärdet i havd banade sig vägen genom persiska konungens ofantliga harar och andra vila folkslag, på en vig af tre eller fyrahundrade mil, ofta under den största nöd ooh oerhörda försakelser. Ar detta verk såsom rent historiskt arbete higst intressant för hsarje älskare af häfderna, för de upplysningar det lenrnar om ställningen mellan persiska riket och Grekland vid denna tid, samt för den utvidgning af Asiens kännedom, som blef en foljd af denna händelse, så förtjenar det framför allt alt vara ett vade mecum för hvarje bildad officer, äfvensom dem med Xenophous mästarhand utförda teckningen af sitt tag väckt alla stora härförares beundran. O, J tietusende! utropade Antonius, då han med sm här måsta kämpa sig fram genom samma trakter, der Xeuopbons hjeltar tågat. — Utdraget ur detta verk förtjenar samma loford, som det foregående; men såsom af mera vigt för krigshistorien hade det förtjent flera upplysamde noter, isynnerhet i geograåskt afseende. Vi hemställa till författarne, om ej något dylikt, t. ex. efter Ritler, bör ske i en ny upplaga. Hans idcer äro i korthet följande. Efter slaget vid GCunaxa måste grekiska hären taga sin reträtt uppåt Pigris floden åt nuvarande Mosul. Under deas marsch från stora Zab till Jezirat, der Tisris antränges mellan klippor, oreades de så nycket af persiska haren, att de måste söka ig en utvig åt nerr genom Carduehernas (Kurlerna3) bergstrakt åt Armenien. I sju daar måste de oupphörligt, under stor uöd, äkta mot detta apfolks vilda anfall från sina ergstoppar, under förfärliga vådor, tills ändtigen de räddade sig ölver floden Contrites. Bedlis) in på Armeniens hövslätt. Nu gick