ring, och derjemte tillkännaguva att, sedan bada parterna mött hvarandra inför KrigsHofrätten, denne förvist målet till undersökning vid Kngsrätt. — Af påminnelserna vill det emellertid synas som Hr Kamreraren nu åter skulle ha öfvertaget. Till Höglofl. Kongl. KrigsHofrätten! Till följe at Kongl. KrigsHofrättens kommunika4ious-resolution får jag äran öfver Hr Vice Amiralen m. m. Coyets förklaring sfgifva följande påminnelser: Det är icke möjligt, att punkt för punkt följa Hr Amiralens uppställning af sin förklaring, och Kongl. KrigsHolrätten torde således tillåta, att jag, utan att upptaga hvarje serskild detalj deraf, håller mig till det hela af saken, Att mina uppgifter komma att i åtskilliga fall afvika från Hr Amiralens, torde vara en töljd, dels af de olika synpunkter, hvarunder Hr Amiralen och jag betraktat saken, dels af Hr Amirslens svikande minne. Som jag likväl ej kan begära, det Hr Amiralen och Kongl. KrigsHofrätten skola änse min ensamma berättelse tillförlitligare, torde sanningen bäst uppdagas genom en undersökning, i fall Kongl, KrigsHofrätten finner nödigt förordna en sådan. Förhållandet med den ifrågavarande toderväfven är detta: Skräddaren Söderholm hade, till följe af ingånget kontrakt, åtagit sig förfärdigandet at 179 st. båtsmanströjor m. m, Då han af detta qvantum redan lefvererat 159, som till en del blifvit utlemnade till merskapet, infann han sig hos mig och beklagade, att fodret till trejorne ej räckte till, emedan det var för krappt beräknadt emot tyget. Jag bad honom då fasttrockla de serskilda delarne af ylletyget till en tröja på foderväf. Detta skedde, och jag trodde mig finne, att ban verkligen hade rätt, att 5 alnar foderväf erfordirades till. toder under en tröja. Jag hade väl ej behöft blanda mig i denna fråga, och mitt iel, att hafva gjort det, erkänner j:g; men då jag ansåg förlusten för skräddaren ögonskenlig, trodde jag, icke egentligen tjenstepligten, men billigheten, fordra, att jag sökte frälsa honom derifrån, och inberättade således förloppet till Hr Amiralen, som stadnade i samma mening som jag öfver riktigheten af Söderholms framställning, samt befallde mig skriftligen anmäla saken. Jag ingaf således till Hr Starionschefen det omtalade memorialet, jemte bitofogar.de af, icks ett med rödkrita utmärkt foderväfsstycke, såsom Hr Amiralen säger, utan det med de fasttrocklade tygstyckena, som skräddaren aflemnat. Hr Amiralen gjorde nu i ofliciel väg derom arm:lan hes Förvaltningen af Sjöärende:ne, Ifrån denna återsändes då ett, om jag rätt påminner mig, med rödkrita påtecknedt toderväfsstycke, som visade, att den foderväf, Söderholm från Flottans förråd erhållit, borde räcka till. Vid, i anlednisg deraf, af Hr Amiralen sjelf anställd närmare undersökning förklarade skräddaren, att han väl rättat sig efter den honom: lemnade modellen, i anseezde till snitten, men ej. trott att den var ämnad till något annat, och således: gjort tröjorna efter den förut vanliga storleken. Här-! igenom blefvo väl tröjorne betydligt större och för. manskapet beqvämligare, men i fodret uppkom en brist Inseerde sitt misstag, fann nu skräddaren sig föranlåten, att sjelf vidkännas förlusten, och genom en anmälan af mig personligen hos Förvaltningen af Sjöärenderne före den skriftliga, Hr Amiralen uppgifvit, upplystes förhållandet, hvaraf i öfrigt ingen skada hvarken skett elier rimligen kunnat ske, eme-: dan hela frågan angick ett belopp af cirka 30 alnar foderväf, å 7 sk. 6 rst, banko alnen. Den stora Cmtåtighet, hvarmed Hr Amiralen behandlat och afslutat detta ämne, bestod deri, att Hr Amiralen, i skräddarens och flere andres närvaro, på kansliet utfor i häftiga förebråelser emot mig, fer detjag missicdt honom, med det tillägg, att Hr Amiralen, om han gjorde rätt, borde öfvorlemna saken åt Adrokatfiskals-embetet, ett yttrande, som fullkomligt ofverensstämmer med Hr Amiralens nuvarande tförklaring, deri han talar om utrönandet af det ansvar, hvautill jag auases skyldig fsr mina missledande och på oriktiga grunder stödda uppgifter. När Hr Amiralen både då och nu tydligen tillkännager, att han anser mitt förfarande i denna sak för ett embetsfel, hvilket för mig borde medföra ansvar, då han vid ett annet tillfälle, under fertsattning af ett alldeles icke vänligt och fogligt tilltal, under behandlingen af ett annat ämne, som med detta icke äger någon slags ereenskap, icke destomindre å propos de rien, famdrager det såsom en beskyllnirg emot mig, öfverlemnar jag till Kongl. KnrigsHofrättens bedömande, huruvida jag hade skäl, att anse detta vidrörande som en tillvitelse. Om de härvid å ömse sidor nyttjade ordaiagen vill jag ej tvista med Hr Amiralen; de rärvar.nde vittnena kunna upplysa dem. Men om Hr Amiralens mening icke var, att tillvita mig en eredlighet, var den åtminstone att förebrå mig ett embetsfel. Då Hr Amiralen faan i hvad mening jag fattat hans ord, hade ingenting varit lättare, än att enast förzlara dem. Detta skedde icke. Mitt handbref lemnades obesvaradt; mitt embetsmemorial återställdes mig utan resolution. Var det då jag, som visade mig sinnad att emot Hr Amiralen antöra anklsgolser och vilja göra honom till min vederpart? Var det jag, som mot Hr Amirslen rille åstadkomma ett åtal, som skulle besvära och förnärma honom? Ver det jag, som ville bestrida Hr Amiralen rättig244 cÄlt få förklara sina ord?? WVar det icke