Aftonbladet – 25 augusti 1837, sida 2

Under åskvädret Itorhidenu Lordagsalton laret åskan flera gånger slagit ned i Skoklosters slott, der den skadat ett par taflor, och i parken, der den splittrat och antändt träd. Pn HERR KAUFMANNS SOIREE i går afton uppfyllde icke allenast, utan öfverträffade troligen hvad de flesta åhörare deraf väntat. Det gränsar i sanning till det otroliga, att hela konsert-stycken med full instrumentering — hvarvid violinerne ersättas af en fortepianostämma — exeqveras med hela den precision och ensemble, som man kan vänta af er väl öfvad orkester, med iakttagande af de finaste nyanser af forte och piano, ritardando och accelerando; att t. ex. Händels Halleluja utföres af en fullstämmig trumpet-kör, förmodligen battre, än om det skett af lefvande virtuoser; att det ena machin-instrumentet spelar ett stycke och i bestämd tid aflöses af ett annat, som, då det förra slutat, gifver den påföljande nummnern; alt t. ex. Symfonion exeqverar Ouverturen till Wilhelm Tell och Trumpet-automaten i rättan tid faller in med sin stämma 0. s. Vv. Men hvad som verkligen är otroligt, men som vi nödgas tro, då vi hört det, är, att variatiover på flöjt, med löpningar, driller, kadencer och dubbelioner, här gifvas af machinen med en virtuositet, hvilken står så nära konstens höjd, ait blott dess högsta fulländning, deuna känsla och inspiration, som man så sällan finner, härvid fattas. Blir det möjligt — och hvar före skulle det icke blifva det? — att äfven återgifva violinstämman, så hindrar i sanning ingenting, att med machiner ersätta en hel the ater-orkester. Det skulle väl tyckas, att sådant ej kunde låta sig göra när orkestern bör ackompagnera sångaren, och detta fordrar en vilja och ett förstånd, som machinen ej kan äga; men efter det vid en och annan theater brukliga systemet alt det tvärtom är sångaren, som måste ackompagnera orkestern, försvinner äfven detta hinder. Vi tro imedlertid icke på allvar, att något sådant skall inträffa, ty menniskoförmågan utkräfver likväl alltid sin rätt; men väl hoppas vi af Hr Kaufmanns machiner en hten revolutioa i den moderna musiken. De äro nemligen en faktisk ironi på det förvända i konstens nu varande riktning, detta oupphöriiga jagande efter strupoch -fingerfärdighet, som förva dlar menmiskan till en machin och konsten till en fabriksvara, denna döda färdighet i löpningar och driller, med försummande af känslan, uttrycket och karakteren, som lemnar åhörarens hjerta kallt, under det att mängdens händer deraf sättas i rörelse. Vi hafva hört Furstenaus flöjtvariationer gifvas med en förvånande skicklighet, hvad hindrar då, att äfven gifva Rossinis aner? Då menniskan sålunda ser sig öfverträffad af machinen, skall hon ej mer sätta någon ära i, att vara en machin, och konsten återgå till sin urbild: naturen och sanningen. Hr Kaufmann tyckes äfven hafva uppfattat denna sida af den mekaniska konstens hbemödanden, och i det han med sina fyra öfriga machiner något skämtar öfver den teckniska färdighetens missbruk, erbjuder han i sin Harmonichord ett instrument, som man nästan skulle kunna säga sjelft har känsla, men som åtminstone genom sin oändligen ljufva fulla och smältande ton, måste framloeka henne ur den spelandes själ, i fall eljest något ämne dertill finnes inom henne. Detta instrument står, i anseende till tonen, vida öfver alla dem al ny uppfinning, vi hört, och om dess behandling icke är alltför svår — hvarom vi naturligtvis ej kunna döma — måste det ull en stor del komma att uttränga fortepianot, emedan det äger ett företräde, som detta sednare alltid skall sakna: förmågan af tonens uthållande — Vi ärna icke ingå i någon anulys af de öfriga instrumenterna, men hvad vi tyckte oss finna är, att af dem allesammans är Trumpet-Automaten den obetydligaste, ehuru kanhända i mekaniskt hänseende den svåraste och kinkigaste. Den är, såsom trumpeter i allmänhet, icke lätt att få fullkomligt :en, och bör sparsamt användas, helst Salpiogion mer än tillräckligt ersätter densamma. — Huset var alldeles fullt, och åhörarik, syntes mer belåtna med sin afton, än fallet vamligen plågar vara vid konserter, hvarföre vi förmoda, att denna ej blir den enda Hr K. härstädes gifver. — Ibland sina åhörare hade Hr K. äfven den äran att räkna H. M. Drottningen och DD. KK. HH. Kronprinsen och Kronprinsessan.