svälta ihjel före en bysättmng, i stället för efter densamma? Är någon tjent med att lefvande begrafvas för krediten, för att ändå sedermera uppgifva andan efter några timmars längre Jordisk plåga? Dessutom vore väl ej alldeles omöjligt, att det funnes menniskor med annan heder och religion, än blotta rikedomen gifver; att en och annan kunde så förstå den befallningen, att mätta den hungrige, kläda den nakna 0. s. v., att detta bör ske ointeresseradt och utan blodspenningar. — Så alldeles förkastadt är väl icke hela menniskoslägtet, att ju något hjerta klappar vid den tanken: det goda du bevist din like, det har du ock bevist din Gud. Jag tror således, att detta slags kredit är något al det olyeksaligaste, som åtminstone den verkligt behöfvande kan tillita. Huru mångem föriedes ej derigenom till ett lefnadssätt öfver hans förmåga, och finner ett farligt stöd för den falska blygseln, att icke vilja synas fattig! Huru mången oerfaren yngling, som nu, efter genomgångna läroår, och af längtan till sjelfständighet hastar alt, just genom den tjenstfärdiga krediten, inlåta sig i svårigheter, dem han aldrig anat, skulle ej, derest samma kredit vore något mindre oinskränkt, och lättheten att inveckla sig i vidlyftigheter mindre obetingad, till enskild och allmän båtnad åtnöjas med och föredraga en tjenares lugna lott framför en bekymrad husbondes. En handlande, handtverkare m. fl., som nu ofta efter sex månaders förlopp måste tillsluta sin bod och verkstad, och lemna den mec tillbehör i en otålig borgenärs hand, skulle genom en strängt begränsad kredit sannolikt undgått fattigdomens ömkliga beroende eller kanske cessionantens förnedring. Den unge tjenstemannen, som nu med lätthet kläder sig väl, skulle tilläfventyrs af brist på kläden få afstå från um: gänget med en och annan så kallad vän och bekant; men em förlusten af dessa vänner vort honom mer än den af frihet och verksamhet terde han sjelf kunna afgöra, sedan han pröfva beggedera. Hvad upphörandet af denna s k kredit, d. v. s. det egentliga proceuteriet, ovil korligen skulle åstadkomma, vore snarare ökad än minskadt välstånd, om annars tarflighet och måttlighet skulle få anses for inkomst, och el fattigdom, som föder af sig oberoendet, för et icke obetydligt kapital. Skulle någon at dessa herrar historici, son gerna se att hela menuniskoslägtet är krympling, blott lytet och lamheten har sin historiska grund, d. v. s., skulle, säger jag, någon a dessa herrar tala om bysättningslagens historiska grund, och söka att helga denna grund ge nom ett knäfall för det romerska patriciatet, el ler medeltidens feedaltyranni, så svarar jag, at man alldeles ieke behöfver göra sig så mycker möda, emedan grunden är ingen annan än den att de rika i alla verldens tider stiftat lagar fö de fattiga, och att dessa lagar alltid i samm: mån varit hårda och menniskokränkande, sen dessa lagstiftare varit 1 saknad af förnuftets och rehgionens rikedem.