Å it en man, som allt ålade Er att respektera? Den ankl. Jag har länge velat åt honom. Presid. Af hvad skäl då? l Den ankl. I anseende till de orättvisor, han jegåtlt emot mig i pensionen. !f Presid. Domstolen kan, af hvad sem nu asserat, sluta till huruvida Ni varit en lydig ! ch läraktig elev. (Till Käranden) fordrar Ni j ågot skadestånd? : Käramden. Nej, Hr President. Några dasars besinningstid, jag menar fängelse, är allt vad jag önskar. Domstolen fällde Eduard till fem dagars fånselss och 100 francs böter. U Ett arbetarefolk, vid namn Roger, beboddel ett htet rum i en af de folkrikaste delarne af Paris; men der de blott med största svårighet kunde lifnära en talrik familj. I September! nånad forlidet år infann sig hustru Roger hos Ar Dechedin, livneväfnads-fabrikant, och fick! der arbete, till följe af ett rekommendationsbref, som hon föreviste från em fru Guilmard. Man lemnade henne i flera repriser skjortor att; laga, som hon alltid ganska riktigt återbar; Men; December månad uteblef ett dussin, som man: anförtrott henne. Man frågade nu efter hos fru Guilmard, hvilken förklarade, att hon aldrig lemnat något bref åt hustra Roger. Man gick nu hem till deras boning, men de hade lemnat sitt rum och två täcken hade försvunnit med dem. Roger inställdes nu inför Rätten, såsom anklagad för stöld, och hans hustru för förfalskningsbrott samt undansnillning af betrodt gods. Hustrun är ännu ung, men hennes drag bära stämpeln af lidande och betryck. Mannen: är i sin bästa ålder af ett ärligt och ångerfullt utseende. Alla åhörarne, äfvensom herrar jury-: män, betrakta dem med deltagande, och önska på forhand, att de ej måtte befinnas brottslige. Presidenten Dupuy tillfrågade dem med god-! het: Roger, huru har ni kommit att begå den stöld, hvarför ni är anklagad ? i Roger (med mycken rörelse) : Ja, mine her; rar, det är sant, att jag var brottslig, men jeg. var också mycket olycklig. Jag hade intet ar bete, min hustru och mina två små barn voro: rof för eländet. En dag, då jag förgälves ge-! nomvandrat Paris, för att söka arbete, återkom jag hem, fann min hustru i tårar och mina nästan nakna barn, som begärde bröd. Vid: denna sorgliga anblick förvirrades mina sinnen, i förtviflan bemäktigade sig min själ, och jag ka-; stade mig öfver ett par täcken och rågra skjortor, som funnos i rummet, och dem jag pantsatte för att köpa bröd. Dessa ord, uttalade med sanningens röst, åstadkommo på åhörarne och jury-männen ett intryck, som svårligen låter sig beskrifvas. Presidenten. Hustru Roger, ni bekänner, att ni skrifvit ett bref, undertecknadt Guilmard? Den anklagade. Ja, Hr President, men det skedde med hennes tillåtelse. Vittnana framkallas nu. Fru Guilmard infann sig icke. Presidenten låter uppläsa de förklaringar, hon afgifvit vid ransakningen, och hvilka väcka en rättmätig förtrytelse, som sjelfva jury-männen knappt kunde dölja. Hon började med den försäkran, att hon alldeles icke gifvit hustru Roger rättighet att skrifva hennes namn; men på instruktions-domarens föreställI ningar, erkände hon sedermera, att saken kunide vara möjlig. De afhörda vittnena intyga I imedlertid, att de varit närvarande, då fru GuilI mard låtit skrifva brefvet, men att hon under i ransakningen gjort flera försök att få denna om ständighet förtegad. I Efter några rörande ord af sakföraren eeh en I välvillig resum af presidenten, öfverlägga jurymännen några minuter, oeh förklarade derefter Ide anklagade oskyldiga. Detta resultat, hvarpå lingen tviflat, var likväl ett alltför otillräckligt skadestånd för den arma modern, som, i trots af sin oskuld, måst tillbringa fem månader i fängelse, skild från sina barn. De anklagade afhöra med en lifig glädje sitt frikännande. Roger vände sig derefter till jurymännen, sägande: M. H.! jag försäkrar er, att denna lexa skall alltid qvarstå i mitt minne., Jury-männen göra en insamling, advokaterne deltaga deri; vaktmästare, gensdarmer, vittnen och nästan alla åhörarne, rörda af de båda makarnas svåra belägenhet, nalkas deras försvarare och lemna honom sin skärf. Genom denna vackra gåfva bli de sålunda i stånd att återvända till sin hemort, att der hemta sina barn, som kyrkoherden i byn imedlertid af barmherOR 28 II AA