Fr rr FRANSKA DOMSTOLS-SCENER. Inför Assisrätten i Paris inställdes en person vid namn Larroube, anklagad för tiggeri och lösdrifveri. Han hade ingen advokat, och behöfde det icke heller, emedan hans tunga ägde en särdeles rörlighet och han nu fick tillfälle att lemna henne fritt lopp. Man anklagar mig för att hafva tiggt! ropade han; hvarföre skulle jag göra det? jag hade penningar och har ännu!, hvarvid han klingade med några sm? silfvermynt. Man anklagar mig för lösdrifveri; jag lösdrifvare! jag gifva elaka exemel åt mina likar! jag, som tvertom gör mig ev yrke af, att föra dem på dygdens väg. Man är lösdrifvare, när man icke har något näringsfång, säger ni? Nå väl, jag är skolmästare och lär läsa, skrifva och räkna åt hvem som ril hed:a mig med sitt förtroende. Jag är profes sor i den andeliga musiken, och herr prokura torn har i sin hand certificater från åtskillig: lutherska konsistorier. Dertll är jag professo a klarinet! Dervid framdrog han ur slarf Vvorua af sin drägt tvenne fragmenter af el gammal klarinett, som han satte tillhopa oci började derur tvinga de mest skärande toner detwe instrument någonsin frambragt. Presiden ten hämmade likväl hans musikaliska ifver, och prokuratorn uppläste nu åtskilliga ganska be synnerliga certificater. Ett af dem intygade att den anklagade, vid sina sånglektioner, upp fört sig med moderation och anständighet mo sina elever af bida könen; ett anmat betygade att Larroube uppfunnit en py melodi i tvänn delar till en psalm; att han var en ganska go sångare, och att hans sång, till följe af han oklanderliga methed, var på en gång allvarli och harmonisk. Allmänna åklagaren yrkade icke desto min dre på lagens tillämpning, och domstolen fälld honom till fängelse för tiggeri.