Aftonbladet – 22 augusti 1837, sida 2

D3å ånglertyget Norrland sistlidne Fredigs morgor häritrån afgi var jag i sällskap med en at fartygets sassaperare ute och seglade på inte redden, för att så tillbringa tiden, till dess fartyget skulle afgå. Vi hade under samma tid fått den underrättelsen, alt! anglartyvget ej skulle härifrån afgå förr, än klockan 4 på morgonen, i stället för kl. 3, men hade likväl den omtankan att ej uraktlåta infinna oss nästan på den sistnämnda tiden, hvilket dock ej lyckades oss bättre, än att, då vi voro nära det så kallade pålverket och fingo i sigte, att fartyget redan var i annalkande från brobänken, hvarest det alltid lossar och lastar, vi således måste, i stället för att landa, se oss tvungne, att invänta fartyget på redden, Vic fartygets snkomst sökte vi att komma det så när: som möjligt, men i anseende till den fart, som dei hade, och utaf det derigenom eppkommande starke draget af strömoch kölvatten, blef slupen drager till fartyget och af babordshjulet nedsänkt och krossad, så att han på ögonblicket kantrade, hvarföre nöden tvingade oss att begagna det enda, (om man så får kalla det) räddningsmedlet, att kasta Oss i sjön, Selan jag kom i sjön, blef jag neddragen af kölvattnet, så att jag den ena gången efter den andra vä uppkom i vattenbrynet, men utan att erhålla någor luft, Genom oatbruten ansträngning kom jag slutligen ur den starkaste strömmen, och fick se min kamjat; då jag såsom simmare hede uppnått honom, bad han om hie!p, och med ett bräde at den sönderslaga slupen lyckades det honom att hjelpa sig till diklen, till hvilken jag då redan var anländ, oct vid hvilken vi höllo oss fast, tills båten kom frår det, vår nöd vaktadt, under tiden aflägsnade fartyget för att berga css. Då vi kommo om bord, blef ja; at Kapten Uarlsund på ett ohölligt sätt emottagen: min begäran, att blifva ilandssatt på skansen, ungefär 50 å 60 famner från fartygets kosa, blef vägrad Emedlertid bad jag honom ytterligare, att han åtminstone täcktes vara god och der gifva tillkänna, ati vi voro bergade, på det anhöviga ej skulle vara i ovisshet om olyckshändelsens utgång och vårt öde, mer allt förgifves; hvarföre jag blef nödsekad åtfölja fertyge