Aftonbladet – 22 augusti 1837, sida 2

för skuld. Stunden är inne, då denna fråga indteligen bör afgöras; tiden är inne att störta denna engelska bastilj, och att befria 20,000 personer från en onyttig och förnedrande fångenskap, samt försakelser och lidanden utan tal. Vi bedja derföre, att ers herrlighet måtte täckas anse denna fråga såsom af serdeles vigt, icke blott i betraktande af fångarnes stora antal, nen äfren i afseende på deras familjers nuödställda belägemhet, industriens och deras yrkes idande, och i synnerhet i anseende till den stora konstitutionella fråga, ämnet innehåller. Ehuru mycket är skrifvet i detta ämne, ehuru hvarje tänkande man redan derom hunnit stadga sin öfvertygelse — fastän lagstiftningen beklagligtvis ännu icke hunnit det — torde det I:kväl icke vara utan interesse, att se tvenne serskilda nationers tidningars helt och hållet öfverensstammande yttrande derom. Engelska bladet Standard säger: Detta bref är ett dokument af stort interesse, både i konstituuonelt och filantropiskt hänseende. Antingen fångarnes sätt att betrakta denna stora fråga är riktigt eller ej, så är det likväl visst, att magna chartia är ingenting annat, än en död bokstaf, en onyttig kuriositet. Bastiljens fångar vero ej så talrika som de, hvilkas namn finnas på den brefyvet bifogade listan. Huru stort är då antalet af alla dem, som i hela England finnas inneslutne i dessa grafvar? Tiden för deras fångenskap är nästan öfver all beräkning. Om nära 20,000 menniskor i denna stund befinna sig i fängelse, utan att ha blifvit ställda inför någon domstol och befunna skyldiga till något brott, och sådant i trots af magna charta, hvilket ansvar träffar icke England derför? Det är förfärande att tänka, det 20,000 individer i vårt land finnas instangde inom tränga murar, ur stand att förtjena sitt uppehälle, följaktligen ur stånd, att betala sine gäldenärer, lemnande sina yrken åt förstöringen och sina familjer åt eländet, Om vår unga drottning vill för alltid tillvinna sig natio nens tillgifvenhet, så bör denna stora konstitutionella fråga af henne föreläggas rådet och domstolarne. Om resultatet blir sådant vi hoppas, skall H. M. börja sin regering under den gynnsamma inflytelsen af den mest lysande och patriotiska handling, som någonsin utgatt från en tron. I Franska tidningen Bon Sens, som meddelat både brefvet och ofvanstående yttrande, tillägger: Dessa anmärkningar äro i högsta grad riktiga. Ett sådant ämne påkallar styrelsens uppI märksamhet, samt publicisters och moralisters I granskning. Mycket vore att säga derom; men I vi nöja oss med, att tillägga några ord till hvad I Standard sagt. Bysättuimgen är en anakronism; iden år en på samma gång dum, omoralisk och orättvis plägsed. Den är en anakronism; ty man kan visserligen fatta, att under feodaltiden, då trälens person var för hans herre en säljbar vara, kunde denne gripa och qvarhålla i fängelse den individ, som narrade honom på sin penningegärd; men nu, då våra lagar, ej mindre än vå a seder, anse menniskan, hvilken hon än må vara, som en moralisk person, och icke såsom en lösöre-persedel, alt nu vilja bibehålla ett lagstadgande, som föreskrifver den personliga och kroppsliga ansvarigheten för en summa penningar, sådant är uppenbart att vilja bibehålla en sed, som står i den skarpaste motsats till våra lagars anda. Det är en dum plägsed, ty till hvars förmån existerar den? Ar det verkligen till förmån för aktningsvärda rättigheter, för interessen, som behofva något skydd? För ingen del. Genomgå fånglistorna i bysättningshiktena, hvilka finner ni för det mesta der? Fattiga arbetare, familjefåder, som sålt sin sista möbel och sin sista klädespersedel, för att betala månadspenningem till amman för deras barn, hvilka ej mer funno någon föda vid deras meders bröst, förtorkadt genom arbete och elände; små handlande, ruinerade genom några stora kapitalisters svek eller dårskap; ruinerade förnäme herrar, som ej betala en skilling af de summor, de roffat åt sig af någon lättrogen och korttänkt fåfänga, samt ändtligen ynglingar, offer for detta förderfliga procenteri, hvars skändligheter domstols-tidningarne så ofta uppenbarat. Det är en omoralisk sed; ty om bysättningen icke funnes, skulle vi snart icke mer ha några ockrare, och ej eller någon bedragare. Det är en orättvis sed; ty, såsom man sett, skyddar hon endast föga aktmungsvärda interessen; bon träffar sällan dem, hvilkas laster till någon AA I