Aftonbladet – 16 augusti 1837, sida 2

tt två kycklingar voro tre, och derföre ensam nåste hålla till godo den sistnämnde. Freja åter, som en äkta kossack, ger fn chefens högre syften, hon frågar blott efLer pengarne och vattnas förskräckhgt i mun-, nen, medan hon i tankarne öfverräknar dem. Hon har sednast, om vi rätt minnas, förmått uppdrifva inkomsterna till 24 000 R:år, och detta är naturligtvis mer än som behöfs för att köpa hela den servila ligan med hull och hår. Tänk om någon af dessa tr ,..hn....kr— —ordet finnes utskrifvet 1 Minerva — ägde de två goda tingen pengar och ambition, så att man af dem kunde återfordra hvad de krediterat sig för mycket! Dagligt Allehanda talar icke om någon modifikation i tryckfriheten till nästa riksdag, icke om de 24,000 riksdalerne, utan om sig sjelf, om sin fruktan att blifva utätet af Aftonbladet, och sin håg att förekomma detta genom att utvidga sitt format.? Detta är nu ändtligen en förnuftig tanke, ty den grundar sig derpå, att ju större stycket är, ju svårare är det att svälja. Detta utvidgande skall åtföljas af en pekuniär forlust för Aftonbladet. Der har man då ändtligen ägget! Var det väl nödigt att Allehanda gjorde så många grimacer, för att få fram den modesta bekännelsen, att det anser sig vara för litet, att det har en alltför ringa vinst och att det, liksom de andra, öuskar sig en större? Dagl. Allehanda har ofta beklagat sig öfver ringa vinst, och säger nu sjelf att denna är 15 till 20 gånger mindre än Aftonbladets, d. v. s. — ty utan tvifvel vill Dagligt Allehanda icke, som de andra tidningarne, göra sig skyldig tll någon lögn i siffer-uppgifterna — att Allehanda jallthittills gjort en årlig förlust på flera tusen rdr: hvarföre har då icke Allehanda heldre anI vändt dessa årligen bortkastade tusental rdr för att utvidga sitt blad, och öka sin vinst? Icke har Aftonbladet eller dess förläggare sökt med Iråd eller dåd att hindra sådant, och icke lärer Allehanda blifvit tvingadt att för denna sin lofliga afsigt träda i förbund med tidningar, hyilkas opinioner Allehanda påstår sig icke bekänIna. Om vi finge meddela Allehanda ett råd för dess tillämnade pånyttfödelse, skulle vi yttra den tankan att Allehandas plan icke är rätt tillforlidig. Allehanda börjar sitt företag med en akt, som utmärker svaghet och icke styrka: AlleI handa lofordar sig sjelf och säger allt ondt om Aftonbladet, samt låter tydligen första att det är detta, som står Allehanda i vägen. Detta är icke det rätta sättet. Det händer väl att det leviga ordandet om sin ärlighet, sin opartiskhet, lsin värma för frihetens sak, sin oegennytta, sina uppoffringar, sin ringa belöning Xc Se Sc förleder en och annan till att tro hvad den licke ser, isynnerhet om man tillika inbillar folk att man har en fiende, att denne är oärlig, I partisk, egennyttig, kall för frihetens sak, och ; på köpet har större inkomster an man har sjelf; men detta medel, som någon gång går an för en enskild man, lyckas i vår tid I mindre väl för tidningar. Hvem har mera än I Argus och Minerva ordat om sitt jag, sina ärliga afsigter? Hvem har mera än dessa utgjutit Isig i försäkringar om sin fullkomliga oegennytta, nin sin föresats att endast ledas al nit för sanL ning och rätt? Och likväl hafva dessa tidninIgar fallit. Saken är den att en tidning är hvad den är, icke hvad den vill synas vara. Allmänheten skakar på hufvudet vid de ideliga försäkringarne, och ser på tidvingens handlinI gar, icke på dess lofsånger öfver dessa handlingar. Med ett ord, allmänheten tänker ungefär som en viss officer: skyd först, och snakke Yi sen! Lika litet bjelper det för utvidgningen af formatet, att Allehanda så dristliga söker påbörda