Aftonbladet – 15 augusti 1837, sida 2

Vv förmåga skall tvingas att antingen kasta sig in på dagspolitikens stridsfält, för att i den ena eller andra af motsatta riktningar söka kämpa sig till utrymme, ryktbarhet och riklig bergning, (15) eller ock tvina bort under ett stänI digt interesselöst arbete för dagligt bröd. På alla dessa skäl tillstyrker Hr J., att 2kaI demien måtte med sitt förord understödja Hr Professor Friis:s ansökning hos Konel. Maj:st, då Hr professoren vill af det renaste vetenskapliga nit, försaka, under ett år, trufnaden af sitt hem, samt underkasta sig alla obeqvämligbeter af vistandet på klipporna i en skärgård. I Vi antaga utan betänkande, att ofvanförmälde yttrande härflutit från rent nit för det uppIgifna ändamålet i befordrandet af vetenskapernas sak, i allmänhet och Hr professor Friiss resa i synnerhet, icke Ifrån begäret att upphöja den ena statsmakten, den ena tiden, på den jandras bekostnad. Vi vilja gå ännu längre och med Hr J. antaga, att de Svenska ständerna järo så småaktiga, så meskinva, så likgiliga för allt skönt och ädelt, man någonsin må finna för godt att låta dem synas; att deremot regeringen är så upphöjd i sina åsigter, sa frisinnad, så ädelmodig, så vis man någonsin må finna för godt att göra henne; men då fråga vi: hvarföre har denna högsinta liberala regeI ring icke gjort något, att leda dessa simåsinta i ständer på en bättre väg, eller att rent af reI formera bela deras organisation? Då man ser, hvilket mägtigt inflytande regeringen utöfvar på våra riksdagar, huru hon, af 10 frågor, som hon hos dem widl genomdrifva, åtminstone lyckas i 9, huru hon på detta sätt förmått uppdrifva bevillningen till ett mer än tredubbelt belopp, mot hvad den var för 27 år sedan, huru hon utverkat lagfrågors antagande, som hvarken voro populära, då de föreslogos, eller blifvit det sedan, huru hon afböjt andra, som den allmänna rösten understödt; huru hon med jett ord låtit ständerna handla för hennes ändamål och i de flesta fall funnit dem medgörliga — då man ser allt detta och Likväl hör en af regeringens anhängare klaga öfver någon viss titels eller titelfiaktions stjufmoderliga behandhng, så måste man ju anse denna klagan för en öppen anklagelse mot regeringen, som velat så hafva det, som användt sin inflytelse till allt annat än till att befordra vetenskaperna. I terföljd. Det man skall följa, bör man väl känna, och Hr Järtas tystlåtenhet i detta fall synes oss hvarken ratt tacks.m eller rätt konseqvent, helst då han längre fram anför sina gravamma mot Ständerna, eller ait de fråntagit de fleste Akademierna förmånen att ur Banken få efter :specie-myntfot tillväxla sig det för dem behöfliga silfver, att de vägrat anslag till tryckningen af Scriptores Rerum Svecicarum Medii Acvi i, och till utgifning af en ny edition af Sv erges äldsta lagar, men straxt derpå tillägger, att vår litteratur har att tacka Konungens vishet och ädelmod, att den icke saknar de tvenne nyssnämnda, för häfdforskare och för idkare af grundliga lagstudier I oumbärliga verken. Hvar och en skulle då tro, att HH. Maj:t Konuugen beviljat medel härtill af enskild kassa; men talaren säger ju sjelf, att de blifvit tagne ur statens ksssa, eller af extrautgifterna. Besynnerliga — föreställning om Regent-kallet och känslan af dess pligter, när den oändligt enkla åtgärden att till ett angeläget vetenskapligt behof anvisa medel på en fond, bestämd just för sådana behof, sem icke fått särskildt anslag, när denna mycket vanliga regerings-åtgärd pr isas Såsom drag af vishet och ädelmod! MHvilka egenskaper utvecklar då regeringen, när hon på samma titel anvisar tillgång till andra nödvändiga behof? Borde icke det officiella smickret pålägga sig: åtminstone så mycket band af förstånd och grahnlagenhet, att det ej motverkar sin egen afsigt och, i stället för ett tillämnadt beröm, säger det höga föremålet något, hvarmed det måhända ej skulle finna sig belåtet, i fall det händelsevis råkade att taga kunskap om dessa oberänksamma lofqväden. 15) Vinner han verkligen riklig bergning på dagspolitikens stridsfält? Talaren bör i detta fall äga vitsord; men om man skall tro, hvad man ser, vinnes denna rikliga ber gning icke derigenom, att man ståndaktigt försvarar frihetens sak mot förtrycket och missbruken, utan derigenom, att man på äldre dagar bekänner opi