ACL al JUTCU Vival, SUVI fe OA att Augustus var den mest nitiske vårdare af folkets och senatens rattigheter (hvilket, i parenthes sagdt, innebär en motsägelse), och att hans styrelse ägde utseendet af en konstitutionell monarki i våra dagar. Antingen måste förf. hafva egna underrättelser om Augustus, eller ock förvända begrepp om en konstitutionell monarki. Detta sista är det troligaste; man har fått vänja sig att hos de ex professo lärde träffa icke mindre förvirrade begrepp om, hvad konstitutionaliteten är, än om hvad den bör vara. Ganska riktigt är, hvad förf. anmärker om Romrarnes förakt för industri och om omöjligheten att väcka dem till I:f i detta afseende, till en verksamhet, som kunde trygga deras bestånd genom sig sjelfva. Detta är en olycka, ! som alltid vidlådar de folk, som blifvit uppammade i höga begrepp om egen storhet, om fä-. drens ära, med ett ord i högmod och dunster. ! Ingen är en större förrädare mot sitt fädernesland än den, som genom ett idkeligt ropande! på denna ära, genom kittlande af nationalfördomar och genom skrytet om forntida bragder, ! förslöar ett folks känsla för de ting, som en-: samme kunna försäkra dess bestånd, sedan om! ständigheterna ej mera tillåta det att existera! genom bragder och ära. Sann ära finnes, ! som bör helig. hållas och vårdas; men den lig! ger icke i radomontader och understödjande af ett falskt högmod. i Tillfälle ar icke att ingå i en fullständigpröfbing af förf:s framställning af det nyare Europa, eller, som han ser det, Europa efter Westfaliska freden. Han har orätt, då han, i anledning af Europåernas eröfiingar utom Europa, frågar: Hvem skulle hysa den romartanken, att vilja kufva dessa folk, för att sedan utan egen möda frossa till egen förstöring af deras rikedomar? Vi fråga tillbaka: hvilken annan tanke än denna Romartanke har ledt någon stat till dessa eröfringar! Se på Spanien, HBolland, England, Frankrike, alla! Hvad Missionssamfundess och Bibelsällskapernas verksamhet angår, så bedje vi förf. kasta en hastig: blick på Paraguay och Söderhafsöarna. Verlden har aldrig sett en så hög religion, tom kristendomen, men också aldrig en sa missbrukad. Förf:s jemförelse mellanNapoleon och Cesar, hans betraktelser öfver de nyaste händelserna i; allmänhet, hans karakteristik öfver heliga alliancen 0. s. V., äro i många fall skefva. Han tror, att heliga alliancen remnade genom Ludvig Filips politik och Frankrikes närmande till England. Men oniktigare har knappast någonsin blifvit påstådt; heliga alliancen har aldrig varit starkare, aldrig verksammare än: nu Han, som fostrades af den manligt milda och den menskligt ståndaktiga Madame de Genlis (Ludvig Filip), och han, som stod . vid harts sida, lik Mxcenas, den konstitutionelle biskopen från revolutionens barndom, medborgare-emigranten (2?) från skräckregeringen, utrikesministern från Napoleons ilyekligaste dagar, hvilken Försynen velat bibehålla öfver ett vanligt ålderdomsmått lik Nestor, för att utveckla Ariadne-tråden genom det stora revelutionsdramats irrgångar, jag menar —— — —I Hvem gissar läsaren att Hr S. menar? Gissa finge man, om icke händelsevis ett par omisskänneliga titlar förrådde föremålet för Hr 5S:s entusiastiska beundran. Tror han verkligen, att desse män, som, så vidt på dem berett, förfuskat den nya tidens karakteristiska sträfvamden, stå i spetsen derför, så har hen sannerligen icke begripit mycket af dessa sträfvanden. Men han vill icke begripa dem; han säger sig tro, att, om den nyaste revolutionens skötebarn icke kastat sig in i den mest gifna reaktion, skulle menskligheten slutligen kastat sig i heliga alliansens armar, for att undgå större olyckor. Detta, så fortfar han, undgick ej deras skarpsynta beräkning, och Talleyrand afgick till London, för att derifrån spänna trådarna till en ny politik i Eurepa. Hela detta räsonnemang saknar icke mer än. en enda liten egenskap, nemligen att vara sant. Hvarken Ludvig Filip eller hans (numera förskjutne) Mzecenas? har i sin hand ens den ringaste ända af de trådar, som nu leda Europas politik; och de kunde aldrig få det, då de började med att förneka grunden för sin egen tillvaro. Freden — så säger Ludvig Filip, ochi så säger Hr Söderberg — freden är syftemålet för och verkan af denna politik.? Åh ja! visst I