Kejsar Augusti tidsålder jemförd med närvarande tid. Tal hållet vid rektoratets nedläggande uti Carlstads gymnasium den 17 Juni 1837 af Histor. Lektor J. O. Söderberg. Svårligen kan någon ting finnas ledsammare att se än en liten åsigt, som will spela stor, en trång uppfattning af verldshändelserna, som vill spela den vidtomfattande. Historien är ett djupt studium; men hon är icke blott en vetenskap, utan en konst; och sinnet för henne skall vara lika väl medfödt, som för hvarje annan konst. Det är ett lika stort, som allmänt misstag, att man skall kunna blifva historicus blott med minne och flit; och detta misstag har nedsatt det sublima studiet. Fr S. har icke blott trånga vuer; han har dem äfven falska. Och falska blifva de derigenom, att han utgår från oriktiga jemförelsepunkter. I början t. ex. uppställer han mot hvarandra Romareväldet och Kristendomen ; och derca jemförelse är falsk. Roms politik (hvars materiella egoism han ganska riktigt anmärker) kommer icke i fråga, då man vill anställa jemförelse med en religion; och månne, (för att undvika omsvep och genast kasta en blick på resultater) icke en lika egoistisk och materiel politik uppenbarat sig hos månget kristet samhälle, som hos Rom? Den romerska religionen — eller religionerne — föranledde icke ovilkorligen denna politik; och om man nödvändigt vill hafva ett samband mellan de båda sakerna, kan man snarare säga, att det var politiken, statsidgen, som föranledde religionen. Likasom hela den romerska bildningen, var den romerska religionen en indifferent eklektisism, icke resultatet af en ledande ide, icke produkten af nationens lynne och dess sjelfständiga utveckling, och derföre vände den sig blott åt det yttre, blef egoistisk och materiel. Och likasom denna brist på sammanhållande nationalitet — hvilken är något helt annat än en tillfällig, fanatisk, utan klart sjelfmedvetande verksam, artificiel fosterlandskärlek, ofta resultatet af ett rått högmod — dref Romrarnes verksamhet utät, då intet intressant lif fanns inom, likaså blef deras religion onationel, osammanhängande, utan ledande id, och utvidgade sig, i stallet att utbreda sig, tog till sig alla gudar, i stället för att uttränga eller tolerera dem. Rom slukade alla länder, och Roms religion slukade alla religioner. Den måste derföre gå under, så snart den kom i konflikt med en. annan, som ägde enhetens styrka eeh förkastade detta amalgameringssystem, och som, detta måste noga markas, hvilade på menniskokärlek och en ren sedelära och omfattade hela menni-. skoslägtet, i stället för att vara exclusivt natio nel, sasom judaismen. Men vid allt detta var dock ingalunda gifvet, att elt kristet Rom varit otänkbart, behäftadt med samma råa frätlust, materielt, egoistiskt, utåt riktadt; historien visar oss flera exempel på denna anomali, hvilken är tämligrn svår att fatta för hvar och en, som ett ögonblick glömmer stiftarens ord: mitt rike är icke af denna verlden. Dessa ord, likasom de flesta vitala grundsatserna i vår religion, hafva blifvit förbisedda, då dogmerne tillverkades, och sålunda är det förklarligt, att med kristendomen inträffat, hvad som icke skett med andra religioner, nemligen att den funnits tillsamman med alla möjliga statsformer, med alla samhällsprinciper. Förf. antyder sedermera detta, dock utan att förklara det.