Den bekanta hafsormen, hvars tillvaro så ofta omtalats af sjöfarande, men så ofta bestridts af otron, är icke mer en saga, ämnad att hvarje år göra sin tur omkring verlden i tidningarne, som roa sig med att periodiskt återuppväcka detta vidunder, hvilket blifvit så historiskt problematiskt. Vid en af Amerikanska paketbåten MHavres sista oöfverfarter, från Havre till New-York, sågs ormen i hela sin fruktansvärda verklighet, af både besättningen och passagerarne, då fartyget befann sig på höjden af Azorerne, och om man, i dessa ögonblick af ängslan, hade kunnat föreslå åt dem alla, att afstå från upptäcktens förtjenst, mot det de befriades från den fara, hvari monstrets närvaro försatte dem, är det intet tvifvel underkastadt, att de gerna skulle försakat den fåfängliga äran emot den redbarare säkerheten. En af passagerarne, den, som först gjorde kaptenen Hr Kown uppmärksam på ormen, har berättat, efter sin återkomst till Havre, det fruktansvärda intryck som hafstrollets å äsyn. gjorde på alla fartygets invånare. På föga afstånd från detsamma, såg man på de lätt upp-! rörda böljornas yta det rörliga radbandet utveckla sig, som djurets vågformiga ryggrad bildade. Denna följd af tjocka ringar utsträckte sig i en krokig linie, som tycktes utgöra 4 eller 5 gånger fartygets längd. Ingen talade om bord, till den grad var förskräckelsen allmän. Kaptenen befallde sitt folk tillse, att ingenting utkastades i hafvet, så länge vidundret fortfor att lugnt följa samma kosa som paket-! båten. Detta tillstånd af ängslan räckte ända; tull det ögonblick, då ormen, efter att länge hafva simmat i paralel riktning med fartyget, ändtligen försvann för att dyka ned i vattnet, eller välja en annan väg. Då först vågade man andas friare om bord på Havre. Man kan såle-! des nu icke längre tvifla på hafsormens existens. i