ves, utan ock att ej säga mer än som hehöfves. För mången läsare torde det kanhända icke vara ovälkommet, att här finna åtskilliga upplysningar, som han saknat; men den verkligt upplyste — och det är för denne en författare alltid bör anse sig skrifva — skall här finna hvad han ej behöfver, hvad han ej här önskat finna, och ofveiflödet i sådana fall är egentlgen ingenting annst än en brist. Lyckhgtvis bör den dock förmodas endast komma att tillhöra närvarande första del, och den anmärkning, vi här tillåtit oss, bör således icke komma att anga det följande af arbetet. Författaren börjar nemligen redan här sin egentliga vandring, utgående från Strengnäs, som han lemnade d. 24 Juli 1835. Han hinner väl endast beskrifva fem dagar af sin pilgrimsfärd, isynnerhet öfver Selaön; men denna profbit — ty något annat är den egentligen icke — visar dock, att arbetet, en gång färdigt, blir af intresse. Se här ett drag derur: I ett torp erhöll jag en flicka, som följde mig till Asa backe. Under det jag såg ned åt dalen, och öfver de lägre höjderne ut åt den södra delen af ön, förnöjande mig åt den herrliga ut-igten, stannade flickan och visade med handen, men högtidligt, och !iksem med rädsla, mot skogen och gick. Vid det jag såg ofver gärdesgården, stodo för mig en mängd höga bautastenar, lika vålnader. Anblicken var öfverraskande. Länge betraktade jag dem, och inträdde, icke utan rörelse, inom kretsen. Liksom skuggor flögo för fantasin de olta här församlade fäder; jag föreställde mig deras öfverläggningar, sorl af de kringståendes missnöje, vapenklangen, det så betydande och upphöjande bifallstecknet. Der borta vid ändan hade lagmannen, kanhända äfven konungen, vid allhärjarting stått; bredvid stod en annan sten, som betecknade dena förnämste, näst högste demaren. I ordning stodo nämndens stenar. Midt uti en, stuvdem för talaren, men egentligen för domarnes afkunnande. Detta är kanske ett af fullständigaste domaresäten från bedendomen, som utmärker sig både för stenarnes ordning och höjd, från 3 till 27, sv. a2 alnar. Den som läst vår gamla historia, känner huru enkelt, allvarligt allmänna ärender der afbaadlades, huru de äldste bland folket under det höga himlahvalfyet, i den fö:samlade menighetens närvaro, sökte ej allenast af parternes anföranden, utan af de kringstående utröna sanningen, huru de kort och bestämdt genast afkunnade domen, kan ej utan en känsla af vördnad stå ensam inom denna krets. Ehuru mycket våra domstolar må öfverträffa de gamles, äga de på långt när icke denna hogtidlighet. Boken är tryckt på vackert papper och försedd med fem plancher, föreställande runor, runstenar, en offerhög, en kummelgrotta m. m. Ehuru den egentliga boktryckar-åtgärden visserligen på ett och annat ställe hade behöft en sorgfälligare vård, är likväl det hela af arbetets yttre skick vackert. Då det inre, son vi hoppas, skall allt mer tilltaga i intresse, tro vi oss xunna lyckönska Sverges statistik till ett värdefullt bidrag, och göra oss forvissade, att äfven den större allmänheten skall möta det med samma välvilja som Södermanlands innevånare, hvilka till en betydlig del subskriberat derpå. rr AA Av a A Aa