Aftonbladet – 1 augusti 1837, sida 3

Sedan en från NewYork till Havre afgående paketbåt utkommit på sjön, inträder en ung, vacker Engelsman till kaptenen, aftager hatten, löser en kam och utsprider ett rikt och silkeslent hår, under det han yttrar: ni ser hur saken förhåller sig, och jag väntar af er aktning för mitt kön, att ni skaffar mig en plats å fartyget, der jag ej generas af dem, som tillhöra ert eget. Kaptenen kunde ej återhålla sitt löje, medan han erinrade sig att platserne voro upptagne och att han ingen ägde att bjuda, om ej en kammarjungfruplats hos hans fru, som var sjuk, skulle konvenera. Den unga äfventyrerskan antog förslaget och betedde sig som den ärbaraste, uppmärksammaste kammarjungfru, ej blott under resan, utan äfven i Havre, der fruns sjukdom ännu fortfor. I rummet nästintill kaptenens frus bodde en aunan fru, som äfven blef opasslig, och för hvilken den raska uppasserskan då och då uträttade något ärende, eller lemnade något annat hiträde. En vacker dag hörde man något buller i korridoren utanför de båda fruarnas rum, hvadan deras respektive männer uppgingo, för att se hvad som var å färde. Döm om deras förvåning, då kaptenens sjuka fru med full vigör höll på att spränga dörren till sin grannes rum, för att återfå — sin kammarjungfru. Den andra sjuka frun 1innanfor var icke mindre verksam att med bord och stolar stänga vägen för den belägrande, som med ett instucket vedträd hindrade dörrns fullkomliga tillslutande. — Lyckligtvis ankom i detsamma låkarn; dörrn öppnades, den något försagda kammarjungfrun återfanns, och fick af läkarn det rådet, att, till bibehållande af de båda fruarnas lyckligen återvunna helsa, genast begifva sig öfver kanalen. Kaptenen kan sedermera aldrig underlåta att kasta en förstulen blick under sina passagerares hufvudbetäckning, men mumlar dervid tillika sitt valspråk: man bör ej skåda hund efter håren. LTR DINRLNNIN MÄTS ROTE ENDE TRAGISKT