Bland kuriositeter, som vi i sednare tider sett ir näppeligen någon så löjlig som en förklaing eller ett beriktigande, den vi i dag emot:ogo. Mycket hade vi väntat oss. I förrgår nförde vi ur Farmaceutiskt Notisblad en underrättelse, som vi ansågo ganska märklig, nemligen att Statssekret. v. Hartmansdorff varit medarbetare i det förkastade förslaget om amortering af apoteksprivilegiernas lösen, och att landsortsapotekarne täckts göra honom ett besök etc. Hvad tycker nu läsaren? Det var icke Hr v. H., utan — redaktören af Notisbladet, som medarbetat och fått besöket! ? Vi bedja läsaren åter genomgå Farmaceutiska Notisbladets uttryck, sådana de finnas ordagrant citerade i Aftonbladet; och vi hemställa till allmånheten, om en enda läsare fallit på den tanken, att det icke var Hr v. H., som menades. Utom honom var ingen enskild person uvämnd, ty signaturen Red. (Redaktionen) tages vanligen för en kollektif person, och då någon ledamot deraf skall specielt utmärkas, brukas allmänneligen att skrifva: utgifvaren af detta blad , en af medarbetarne i detia blad, eller mågot dylikt. Vi hade sett amorteringsförslaget och icke bland underskrifterna funnit någon som kallade sig Red ; och dessutom voro vi, likasom allmänheten, vane, att, då signaturen Red. förekommer, icke läsa Redaktören, utan Redaktionen, hvarom man icke brukar pronomen Aonom. Fullkomligt oväntad var oss således upplysningen, ty vi kommo icke genast att tänka på den händelsen, att tidningsredaktioner finnas, som icke äro bevandrade uti det vanligaste af den publicistiska terminologien och språkets allmännaste grunder. Vi hoppas imedlertid att redaktionen, redaktören skulle vi säga, en annan gång måtte erinra sig, att det icke är nog med miscceatur, eller hopsmörjelsen, utan att man äfven bör vårda sig om signaturen.