möjlig, så tyckes Riksens Stäaders omsorg alil: drig kunna blifva nywuigare än då de söka ut-17 vägar att göra dylika malversationer miadre möj-jb liga, och de blifva mindre möjliga ju merajlf Contributionssättet blir simpelt och för den en-In faldigaste klart och begripligt. i S Man bär uti dessa upplysta tider anse somiår ett axiom: Alt all finance inrättning, som ickelt är grundad på kreditens bibehållande, är vicieuxg och skadlig. Frankrike har spelt banqueroute s uti Missisipiska systemen; England har icke handlat bättre under Southsea-tiden och begge dessa riken äga credit. Sverige har betalt sin gild och betalar den ännu, och äger ingen credit. Hvad månde väl; orsaken vara till en sådan skilnad? Hvad månde väl orsaken vara till några millioners förlust genom uppbördsmins banqueroutter? Hvad till alla restantier och non valeurs vid uppbörden? Hyad månde väl orsaken vara till menighetens klagan och missnöje öfver förtryck och i dryga utlagor? till deras åtrå för revolutioneri och den oro som riket och regering ligga under? Friheten bliv aldrig bättre stadgad än då den i rönes allestädes och då lagen skyddar hvar och ;: en emot våldsverkan och tilltagsna malversatio1 ner; och när sådant åstadkomme:s, blifver en: : frihets försvar icke ansedt som en parti. utan som en nationel sak; samt den riksdagen, då allt detta befrämjas, en välsignelse tor alla I tider, under hviiken eget Folk lärer med nöje. Itrifvas uti sina hembygder och främmande lockas hit att njuta samma lycksalighet. Stockholm Iden 4 Maj 1756. : A. J. von Höphen.? 4 Med ordet statsman förstår man ej sällan en diplomat, en finslipad politicus; ordet bar hkyväl äfven en bättre betydelse och utmärker i denna len man som har Jljust begrepp om nationernas behof, om lagars nödvändighet och verkan — som genom egen och historiens erfarenhet bil-: dat sig en upphöjd och fördomsfri öfversigt af hvad som erfordras och låter sig göra i statens: styrelse. Af regeringssättet och omständigheterna beror, huruv.da statsmän lätt uppstiga hos en; nation, och hvad vändning deras bild-, ning tager. Under despotier och oligarkier: vänder sig statsmannens studium egentligen åt konsten att bedraga folket och aflåcka det så stera skatter, som det möjhgen kan åstadkomma, samt att för öfrigt hålla det stilla. Under institutioner, som medgifva folket sjelft mera deltagande i afgorandet af statens angelägenheter, fordias mindre list, men deremot mera redbarhet och mera kunskap. Svaga och okun-. niga men listiga personer älska enväldet, emedan talangen att vara listig der kan göra lycka, : hvaremot kraftfulla och med ovanliga kunskaper; utrustade män, älska att visa sin öfverlägsenhet inför folket, om de ock någongång af en falsk ambition förledas att brottas med folkets vilja för äran att besegra den. : Höpken var statsman i ordets vackraste bety-. delse. Hans tankar om tvånget i nåaringarne och hans åsigt om domstolarnes felaktiga orga-; nisation, äro redan bevis derpå. Den ofantliga. skada, tvånget i näringarne åstadkommit insågs. redan före Höpkens tid— derom vittna mänga vidi; tagna men genom riksdagsintressenas inflytelse. upphäfde forfattningar; men det inses än bättre i vår tid, och det är i sanning ett ringa bevis på kraft hos den närvarande regeringen, att den ännu ej mägtat genomföra den grundsats af frihet i näringar, hvilken den länge både i handling och ord hyllat. Asigten af domstolarnas felaktiga organisation, eller rättare af dennas småningom tillvägabragta afvikande från konstitutionens anda, är beundransvärdt ljus. Från forntiden är nämnden bibehållen, men har urartat. Dess grundidee är, att alla häradets sjelfständige män skulle representeras och kunna sitta däruti. Genom vanan och, som H. uttrycker sig, en esprit dusurpation hos domaren,) öfvergick nämnden dock helt och hållet till den lägre allmogen och förlorade sin stora vigt och betydelse, i stället för att vara en vigtig och aktning väckande representant af folket och dess frihet, och en mägtig sporre för omtankan att förvärfva sig insigter och att blifva en man för sik.) Det är anmärkningsvärdt, huru konseqvents de menniskor åro, som företrädesvis kalla sig konservativa. Hvad som är verkligen urgammalt, uppvuxet med nationen och passar henne, det se de gå förloradt, utan att ge, ens en saknadens suck åt dess förstörelse; men en hor utländskt otvg, verkliga nuisancer, som blifvi 0 of rn