mna I Tisdagsbladet nämndes att åtskillige krenofogdar och häradsskrifvare inom Jönköpings lån besvärat sig öfver ett af Kammarrätten den 7 Nov. förlidet år gifvet utslag, som ålägger nämnde besvärande att utgifva anmärkt bevillning, 1832 och 1833, för inhyseshjon, backstugusittare, nybyggare på andras ägor, samt afskedade soldater med deras mantalsskrifne barn, och vi meddela i dag den kerta berättelse, hvarom i förutnämnde blad löfte gafs, och hviken för dem, som gifva akt på vårt författningsväsende och arbetsklassens belägenhet, icke saknar intresse. De anmärkte medlen uppgå inalles till 890 Rdr 20 sk, Bko, eller för kronofogden S. Wickbom och häradsskrifvaren Fr. Fagerberg 526 Rdr 8 sk.; O. L. Hegg och A. M. Fagerberg 210 Rdr 16 sk.; A. F. Bråkenhjelm och J. G. Ekelund 153 Bdr 44 sk. Besvären uppgifva, att Kammarrätten grundat sitt sitt utslag på 27 af 1830 års bevillningsförordning, angående afgifterna för arbetsfolk, samt på 79 och 108 4S och cirkuläret den 22 April 1830, som ålägger kronans ombud vid taxeringen att anmärka taxeringskommittternas begångne fel och deruti söka ändring. De klagande åter anmärka, att den uppgifne 27 handlar om arbetsfolk, som ej innehafva torp, men vunnit tillstånd, att utan ständig årstjensr och lön arbeta för dagspenning ; men att de inhyseshjon ete., for hvilka bevillning nu fordras, icke vunnit sådant tillstånd, samt att det skulle blifva mycket svårt att tillämpa bevillningsförordningen annorlunda än ordagrant, hvarförutan förordningen utan tvifvel afser arbetsfolk på de orter, der någon större rörelse lem nar tillfalle till förtjenst, men icke sådane, som uppehålla lifvet med ett uselt hafrebröd, bakadt med tillsats af agnar, halm eller bark, hvilken spis vanligen är backstuguhjonens i klagandernes bygder; för menniskolif, som endast så uppehållas, förmena de klagande, lärer det icke varit Riksens Stauders mening att fordra afgift efter 2 artikeln.? Vi hafva — fortiara de klagande — upplyst i våra förklaringar Eders Maj:ts Kammarrätt om de anmärkte folkklassernas verkliga belägenhet, men icke blifvit trodde. Jordägaren erlägger grundskatterna för både terparn och inhyreshjonet m. f., men personella utskylder betala de hvar för sig. Det är i afseende på desse sednare utskylder redan anmärkningsvärdt, att de fattige inhysesoch Backstuguhjonen skola betala lika med den väl behållne Torparen. Denna obillighet är likväl icke nog. Efter Eder Kongl. Maj:ts KammarRätts beslut skola nämnde hjon dessutom för arbetsförheten efter 2 Art. betala hvardera 1 Rdr, ehvad tillfälle eller ej, varit för dem for handen, att arbetsförheten använda; men Torparen oaktadt sine bättre vilkor och sin må hända goda arbetsförtjenst, är från denna beskattning fri. Fortsättes denna jemnförelse högre upp, blifver obilligheten ännu mera förvånande. Ståndspersonen, som utan fast egendom och syssla lefver af sina kapitaler; som väl åtnöjer sig med 5 procent, men likväl med denna revenu ökar sina skatter och sin vällefnad årligen, undgår efter berörde Zartikel, oaktadt, äfven en af hans lekamliga former synbar arbetsförhet, all beskattning, hvilken i stället träffar de vid hans