Aftonbladet – 26 juli 1837, sida 1

KAMARILLAN I LISSABON. Hvilken af våra läsare har ej hört talas om Sang kamnmar-rädsgyrere; desom våre Ian verklige Atlaser, som bära rikens öden på -— presentertallrik?? Det är med deras ögon, påstås tet, som mången regent ser, med deras öron, som han hörer; det är de, som draga upp och ned förhänget för nådens sol, och bestämma rigtningen af dess strålar. Kallet är besvärligt och fordrar sin man, men kan också någon gång skötas af en qvinna. Der majestätet sjelf bär kjortel, är det väl naturligast, att qvinnohänder hjelpa till att bära spiran. Så synes man åtminstone hafva tänkt i Lissabon. Kamarillans högsta chef, Hertiginnan af Ficalho, har der lisat tyngden af regementsbördan på ett sätt, som troligen kan uthärda jemförelse med hvarje manlig kamarilleföreståndares ansträngningar i våra dagar, ifrån NordCap till -CapMatapan. Stats-embetena vandrade med en förundransvärd lätthet genom den ädla Hertigimnans händer, för att alltid finna vägen till — den värdigaste; och mycket annat godt och nyttigt för land och rike skedde genom henne i alla styrelsens grenar. Men ack! denna lycka är förbi — en ond genius har drifvit Hertiginnan ur sängkammaren. Om denna bedröfliga tilldragelse finner läsaren närmare upplyssning i nedanstående skrifvelse från Lissabon af d. 19 i förra månaden: Hertiginnans af Ficalho och hennes dotters förafskedande från hofvet, äfvensom deras näre anförvandt Don Thomas de Mellos entledigande från sin kammarherre-beställning hos Drottningen, sysselsätter för närvarande alla sällskapskretsar; det är dagens samtalsämne i salongerna, i klubbarna och på kaffehusen; ty denna händelse är alltför intressant, för att kunna förbigås med tystnad, af alltför mycket inflytande på de närvarande partierna, för att ej de flesta personer skulle deri taga del. Till och med åt det sköna slägtet, som för öfrigt icke kan vara politiskt intresseradt i saken, ger den ämne till samtal; ty till de händelser, som dermed stå i sammanhang, höra en kärlekshistoria mellan unga fröken Ficalho och en Engelsman vid ambassaden, felsteg och till och med en grosess, hvilken, såsom en hofskandal, skall hafva varit bufvudanledningen till dessa disgracer. Det är allmänt bekant, att sedan Don Pedros dod Drottningen var omspunnen af Ficalboska familjen, såsom af ett nät, så att ingen kunde nalkas Donna Maria, utan att stöta på dessa väktare öfver Drottningens handlingar, dessa spejare på andras årenden och ansökningar Under den tid, Don Pedros karta gällde, ansågs denna familj såsom den förnämsta kanal, genom hvilken man, förmedelst klingande mynt, kunde erhålla statsembeten; och för att icke låta någon komma upp jemte sig, höll familjen hof-intrigerna jemnt i den största verksamhet. Dessa Ficalhos utgjorde den äkta kamarillan,