OLUICS TI AAXVHUlRA VUltstat uc en TOT JATCATO dT TåSR Calmar, att underrätta sig om prins Eriks tänkesätt, ett bevis på den fromme mannens bemödanden, att så mycket som möjligt bibehålla fred i den Konungaslägt, för hvilken han wppolfrat så mycket. Brefven från Erik XIV härröra alla från den tidigare perioden af hans regeriug och tjena att bekräfta det gynnande omdöme nästan alla dess häfdatecknare finna sig tvungna att fälla öfver denne Konnngs omfattande omsorg och drift wnder hans tidigare styrelse period. En motsatt anda röja de meddelade brefven från Konung fohans tid, der det endast är fråga om penningbrist, lån och förpautningar, af rikets inkemster till adeln och bekräftar det omdöme sem K. Sigismund i sin välmening fällde om sin faders styrelse atr han i alla måtto framför andra ständer fordrade! Ridderskapet och Adeln De få bref al Sigismund sjelf, som äro här publicerade, i synnerhet hans bref tll Finnarna, framställa den svage och envise konungen, som stridde med manifester, då han icke kunde uträtta något med vapen, tvertom: visa Carl IX:s bref, den stränge administratören och alfvarsamme herrskaren, som hotade sina fiender med att låta dem löpa hufvudlösa hädan; men också, då politiken så iordrade, visste benåda och visa folk att han intet var så harmgivig som man trodde. Af enskilta personers bret 1 andra och fjerde delen vilja vi isynnerhet göra läsaren uppmärksam på Nils Boyes, under belägringen för Bohus, som visa med hvad svårighet en belägrinsskorps under dessa tider måste kämpa, samt brefven af Pontus de las Gardie, och de uppsatser, som angå honom. Denna stamfader för De la Gardiska ätten kan väl ej frikännas från trolöshet mot Konung Erik XIV, äfvensom Sverige måhända skulle haft föga förbindelse till honom, om hans ambassad till Rom, till den katolska lärans återställande, lyckats; men genom sina stora bedrifter i Ryssland öfverskyldes dessa fläckar så tillräckligt, att man ej kan bestrida honom sitt rum bland fäderneslandets store män. Hans egna, härstädes meddelade bref, röja en man af klokhet och anda. Den som vill hafva intyg på de förnämsta arristokraternas furstliga rikedomar, må i första delen Öfrerse Sturiska ättens tillhörigheter, och Grefve Per Brahes testamente i fjerde delen. Det förstår sig, att det historiska intresset målle tilltaga allt efter som archivets skatter tillhöra de senare tiderna; men den korthet vi här måste ikttaga, gör att vi endast kunna inskränka oss till. några af de vigtigare urkunderna. Som sådana, kunna vi anföra den sluge Nils Gyllenstjernas bref till drottning Elisabeth och hennes svar, j som visar, att denne kloke statsman Öfver allt sökte att bibehålla åt sig goda vänner. Såsom tvenne vig-! tiga bidrag till sedernas historia omkring början al 17:de seklet i Sverge, kunna betraktas Amirel Gyllenlods testamente och orsaken, hvarföre han icke ville utesluta sina förförda döttrar från arisrätten, samt grefvinnan Ebba Leijonhufvuds bref mot sin on grefve Mauritz Lejonhufvud för det han under sina arfsstridigheter med modren låtit utköra heune ur huset. Ej orättvist anför utgifvaren detta såsom bevis på tidens råhet; men påallt synes det som fel! varit på bada sidor, ochiman ser,fatt den utfattiga gref-! vinnans qverlåtenskap utgjorde betydliga summor. Med skäl fäster utgifvaren, vid ett af de sista dokumenterna ! af Stureätten, uppmärksamheten på denna ätts tragiska öde, Ätten utslocknade inom ett sekel etter Kiksföreståndaren Sten Sture den yngres död; bland 13: af hans manliga efterkommande iingo nära hälften ett våldsamt slut och fyra dess döttrar sägo sina män falla för bödelsyxan. — Bland de talrika bref från utländningar, som här finnas , hvaribland från Kristian : Hansson Bernekow — denne namnkunnige Danmarks ! hjelte, som med sitt eget lifs förlust frälste konung Christian IV i svenska kriget, — äro de från Skottland och Tyskland ej utan vigt för den allmänna historien, ; isynnerhet den skottska. Vigtiga bidrag till skånska lagskipningen på 1580-talet innehålla de domar, som: gjorde menniskor fridlösa, för det de nedhuggit ett bokträd eller ej kunde betala sina böter för ett oqvädinsord, hvaremot en brodermördare frikallades utaf sin husbonde på hans faders underdåniga förbön, och för eit lönskelägers skull en rätt at 30 personer sammankallades, hvilka dömde gernings-! mannen att vara tjut och förrädare. Bretven från . Claes Flemming, denne hertig Carls välbekante mot:: ståndare, visa, att han, med all siu råhet, likväl var! en redlig man, som till och med ej tvekade, då han fällde orättvisa domar, att återtaga dem. j Det vigtigaste angår för öfrigt i de följande delari ne sjelfva de la Gardiska familjen, den man ej med ij skäl kan bestrida ett utmärkt rum i sjuttonde sek-. ets häfder. En son at Ingermanlands erölrare, Pon-7 us, framträngde i det gigantiska Ryssland ända vill Moskwa, höll på att sätta en svensk prins på Ru-j iks sjuhundra-åriga thron, och var sedan ett stöd. ör den konungs thron, hvars lyckliga rival han vait, bidrog till hans segrar i Polen, skyddade hans ; ramgång i Tyskland, samt blet efter hans frånfälle ! en Öm beskyddare för hans vämnlösa dotter. Jakob d de la Gardies minne måste intressera hvar och en I ilskare af svenska historien, Emellertid härröra del, här efter honom lemnade bref till största delen från I ;n sednare period af hans lefnad, och framställa l nindre fältherren än rådsherren, den enskildte man-i! ren. Vigtigare äro de handlingar, rörande denne utnärkte man, förf. meddelat ur D,. G. Bibliotheket. Van får der en id om de högre aristokraternes kung-j iga inkomster, i 17:de seklet, då Jakob de la GarI! lies enka i guld och silfver efterlemnade ötver If 2,000 lod, och den kungliga stat de höllo, då vidll leras hot uppvaktade hofmästare, skattmästare, hoioredikanter, preceptorer, klädesoch handskrifvare. I, ällarsvenner, sölfknektar och lakejer, och, då alli ordisk herrlighet var slut, på Riksmarskalkens begrafing måste offras 36,000 daler sillfvermynt. Utgilvaens notiser framställa för öfrigt grefve Jakob de lal4 3ardie som en omsorgsfull styresman af sina talrikalg örläningar; men gifva derjemte bevis på, huru långt j ill och med under en så driftig magnat dess undera fuanda kända 42 I Aallmasens förtrevek. — Fran IV