ner vid denna tid, i anledning af rådets bref till Erik XIII, en konstitution, der Rådet va! öfverhus, och spelade Sverges frihets-försvarares roll, med lägre adeln till underhus. Hvad detta frihetsförsvar angår, som rådet (till en god del, enligt ett annat ställe i detta arkiv, Jösse Erikssons slägtingar och vänner) egnade at sitt fosterland, torde historien derför hålla det föga räkning; ty hade ej frihetsropet från Dalarne under Engelbrecht väckt de slumrande magnaterne till någon känsla af sin pligt, så skulle Erik XIII och hans: utländska bödelsknektar länge nog i allsköns mak fått fortsätta sitt värf att tyrannisera och förslafva Sveriges folk. Huru dessa frihetsförsvarare sedermera lönade Engelbrecht för sin tjenst ar allmänt bekant, äfvensom att folkets välgång hvarken förut eller sedermera var något föremå för deras strid med Konungen och rådet, ty den rörde endast de stora herrarnes privilegie och isynnerhet deras länsrätt till slotten. On de der ej förforo alldeles på Jösse Erikssons el. ler fogdens på Agneholm maner (så vida mar känner), torde man dels böra tillskrifva detta deras egenskap af inhemska, dels fruktan för räfs vid en framtida allmogens resning. Och mec det underhus, förf. upprättat, var det äfven fö ga bevändt. På de herredagar, rådet på denn: td utlyste, kom vanligen blott ett inskränkt an. tal af den lägre adeln, och hvad som hände dessa, om de ville försöka någon opposition visar en Broder Svenssons öde. Vi kunna således med goda skäl uppskjuta att tala om något som liknade underhus i Sverige, till der stund, då genom Sten Sture borgrarnes och allmogens deltagande i riksmötena blef permanent. Vid utgifvarens följande reflexioner öfver konstitutionaliteten ingå vi obetingadt på haums åsig! om vigten af politisk uppfostran för folket; men kunna ej dervid afhålla oss från den tanka at! den konstitutionella upplysning, som största delen af foltet erhållit fran 1809, skulle möjligtvis med andra arrangementer kunnat erhållas för battre pris och blifvit större än som nu vari fallet. Förf. har visserligen rätt i sitt påstående, att all undervisning, som duger, kostar ock något; men hufvudfrågan blir, huru mycket vå konstitutionella undervisning i proportion til kostnaden dugde under dessa 28 åren. I samma förhållande bör förmodligen äfven den välsignelse afmätas, vi anse Oss förbundne att utgjuta öfrer 1509 års män.