Aftonbladet – 22 juli 1837, sida 1

I Kammarherren von Schinkel!s hus samt ombord. ESPN AMANIIS RAT AD TENGLAND, DESS LÄGE OCH FÖRHÅLLANDEN VID KONUNG WILHELMS LÖD. (Slut från Gårdagsbl.) Det tredje hufvudföremålet för Englands utvertes politik, som här kommer i betraktande, är dess förhållande till Tyskland och Hannover. Etthundrade och tjugutre år efter kurfurstem Georg IV:s af Hannover uppstigamde på Engelska thronen, såsom Konung Georg I, återvänder en af hans ättlingar till stamlandet, för at, loberoende af den maktiga östaten, beherska detsamma såsom Tysk furste. England kommer! derigenom i ett nytt, friare och naturligare förhållande till Tyskland, och Tyskland deremot vinner i enhet och kraft genom den inre förbindelsen med en hufvudlem i dess nordliga statsförbund. England betraktade visserligen Hannover såsom ett främmande, blott genom fa(miljeband med innehafvarne af Engelska kronan förenadt, land; men kronans anseende , till och med i England, är stort nog, för att låta Engelska och Hannoverska interessen synas såsom med hvarandra förenade, äfven då de icke voro det. Oaktadt allt Engelsmäcnens förnäma nedblickande på det lilla och fattiga kurfurstendömet, var detsamma dock för deras politik, z öfverallt söker besättningspunkter och kombinationer, af stor vigt, såsom ett fotfäste på Europeiska kontinenten, såsom nyckel och häfin för Englands ost-europeiska politik, hvilken omspann äfven de Tyska staterna; och man måste med tacksamhet erkänna, att Tyskland aldrig förgäfves påräknat det bistånd, detsamma, i följd af detta förhållande, vid stora faror för kurfursten af Hannover, var berättigad att vänta af Konungen af England, i synnerhet under de stora striderna emot Frankrike i Ludvig XV:s tid, i sjuåriga kriget och i Napoleons tid. Det var naturligt, att England, i följd af detta förhållande, fordrade af Hannover, att det skulle fastare sluta sig till hufvudrikets politik, rigtning och grundsatser, och deraf kom att Hannover och det angränsande Braunchweig, under det sista decenniet, allt mer och mer drogo sig ifrån de öfriga Tyska staterma, hvilka geno:n handelsföreningen knöto ett trängre och fastare band, för att utveckla ett rent Tyskt system och utbilda ett nationalt interesse. England, vandt att i de Tyska staterna blott se enskildheter, och att så mycket låttare med dem drifva sin handel, kunde, under närvarande förhållanden något trögt i sina beslut, icke lätt vänja sig vid att i stället för dessa särskilta interessen finna och erkänna en makt af sådant omfång; och emedan fara från detta håll hotade, var man betänkt på att genom isolering af de landmassor i det Tyska förbundet, öfver hvilka England berrskade, åtminstone inskränka denna fara, för att måhända sedermera paralysera den. Men nu uppträda andra äsigter i sjelfva IHannover med afgjord kraft, och första grundsatsen för den nya politiken derstädes blir icke mer att handla i Englands interesse, utan i landets eget. Allmänna tänkesättet 1 Hannover övskar förening med de stora nationella interessen, sem representeras af Tyska handelsföreningen. Men denna rigtning blir ännu mera afgjord genom den nye Konungens i Hannover ställning och förbindelser. Man känner huru afvig han är emot den politik, England följer i sina inre förhållanden efter reformbillen, äfvensom huru nära och vänskapliga Hertigens af Cumberland förhållanden varit till hofvet i Berlin. Det lider intet tvifvel att han ju, såsom Konung af Hannover, komnmaer att känna sig dubbelt uppmanad att fortsätta dessa förhållanden, och att handla i enlighet med dem, såväl af egen böjelse, som med afseende på sitt lands inter lesse. Man har alltså all anledning hoppas, Tatt Hannover och Braunschweig skola biträda Tyska handelsföreningen, samt att Bremen och Lubeck skola taga samma parti, under det Hamhurg genom sitt läge känner sig kalladt att bibehålla sin oafhängighet såsom ett slags frihamn vid mynningen af Tysklands norra hufvudflod, ull förmedling ermellan de båda heaendelssystemr an Ja Tuckae ach det Encelskas