Norrlands tidningar innehålla en korrespondensartikel, hvilken, ehuru den vidrör ett ofta framställdt och icke mycket glädjande ämne, likväl icke bör undandoöljas for det allmänna deltagandet. Piteå Lappmark d. 27 Juni 1837. På intet ställe i riket torde man gifva så nogaakt på väderleken, som i Lappland, emedan man der, mera än annorstädes är exponerad för köldens menliga inilytanda på åker, äng och fiske. Denna vår ingick under goda auspicier i början af April med värme, som fortfor till Ersmässtiden, då man förrättade såningen, hvarefter vi hotades med vinter, som kontinuerade till den 15 Juni. Som man icke utan stor svårighet kunnat anskaffa sädeskorn, och i synnerhet att få det dugligt, så ligga många åkertegar obesådda, många besådda med dåligt frökorn; när då vintren kom ölver alltsammans, just vid bråddens framskjutande ur jorden, kan man lätt finna, hvad hopp man för närvarande hyser om en framtida skörd så väl af åker som äng. Nöden har varit under vintern och våren förvånande, men har dock blifvit lindrad genom ädelmodige vilgörares sammanskott, dem man användt till inköp af spannmål åt de nödlidande, Man hoppades äfven kunna bespara något deraf till sommaren, men en månads lång vinterlig kyla, som gjort lisket obrukbart, och betydligen minskat en påräknad alkastning af ladugården, på en tid, då man väntade blidare väderlek, har medtagit alla tillgångar och utsigter, ja, snart sagdt, hoppet. För de fleste at Eder, som läsen dessa rader, är det emöjligt att begripa, huru tryckande nöden är här å orten. I torden ledsna vid de ofta framställda nödropen; J torden som knappast kunna tro och företälla eder nöden sådan den är; J torden säga: den som icke vill arbeta, han skall icke eller äta; dock kan man trygg försäkra, att man här, utom de vanligt förekommande göromål, dageligen arbetar med anskaffandet af alla möjliga nödbrödsämnen och deras beredanden till begagnande för lifvets uppehälle, och det vill ändå icke törslå att tillfredsställa den hungrande magen. I dessa dagar är man nu kär sysselsatt med tallbarksskörden. Att arbeta och se sitt arbete belönas, är uppmuntrande och glädjande, men att arbeta och se sitt arbete förgälves, det är nedslående och smärtande. Skulle Herren hnna för godt att straffa Norrland med ännu ett missvextår, då få vi med förtviflan fråga: Hvar skola vi få bröd kär i öknen, att desse måga äta? Men man svarar: Socknarna skola föda sina fattiga. Vi svare: det är omöjligt ty vi äro alle fattige. mA Eee —— ms