men han var dock den man, som kände Orienten och dess språk, Porten och de tursiske ; store, som genomskådade de usla tolkarne, vid; hvilka diplomaterne äro bundna genom sin o-:S bekantskap med turkiska språket, samt afslöjaY de den nordiska diplomatiens intriger. — Det) var han, som började att i Turkiet gifva saker-! na en bestimdare, tydligare gestalt, och att in2 leda ett med Portens oafhängighet förenligt system, men som tillika började att förbereda antagandet i den inre förvaltningen af de stora: grundsatser i afseende på handel och statsinkomster, hvilka ban i sin bok först förkunnat såsom der ine grunden till allt hvad som 1 i Orienten ännu är godt och brukbart. — Här voro siledes skäl nog att bringa Dragemännen och alla, som stode i relatoner med dem, i rörelse emot Hr Urquhart, och genom Dragomännen stämdes äfven den välviljande, men svage, Hr Posonby ofördelaktigt emot honom ech till hämnd för mer ån en gang visad brist i respekt och aktning från den unge mannens sida, som väl bar ämne inom sig till en stor plemat, men deremot icke alls till nagra diplomatiska former. Sålunda råkade allt snart i förvirring: Lord Ponsonby begärde att få resa hem, Hr Urquhart är på hemvägen, och deras efterträdare, som redan hunnit till Malta, följde exemplet, man vet icke egentligen hvarI före, så att denna stora afvikelse från det goda j gamla, och detta verkliga kätteri inom engelska politiken tagit en ända med förskräckelse. Behöfva vi väl utpeka scns moraln af fabeln ? Läsaren har väl redan sjelf funnit den. I Eng-; land finnes hvarken inom de högre undervisningsverken, eller de ministeriella byråerne, nägon anstalt att förbereda unga män för den pu! blicistiska och diplomatika banans de beträda ) henne med det mått af classics and mathe-) maties, som de inhemtat eller icke inhemtat il Cambridge eller Oxford. Ja, äfven om dei någon special-anstalt blifvit bandledde i de för en diplomat oumbärliga studier af politisk historia, fredsslut, nationernes politik och statistik, devas författning och deras läge och hjelpkällor, hvad skulle det val gagna dem! Det är icke skickligheten för yrket, utan afseendet på familjen och på relationerne, som afgör huruvida en ung person får en diplomatisk befattning, och de vigtigaste platserne gilvas åt dem, hvilkas anhöriga eller beskyddare ge de största löftena! att understödja ministeren, eller äro i stånd att mest skada henne. Häri ligger grunden till j Engelska diplomatiens svaghet; och vore icke Engelsmännens yttersta argument, nemligen deras tredäckare och kanonerna derpå, starkare än deras diplomati, inom hvilken man snart kan : räkna de verkliga talangerna, så hade den redan längesedan spelat bankrutt. — Men hvad som kunde ske på detta fält om England begagnade de pulitiska talanger, hvilka förberedas, om också icke alltid utvecklas, genom den klassiska uppfostran, älvensom genom det offentliga lifvet, det visa de utmärkta män, som OÖstindiska kompaniet satt i verksamhet och begagnar till sina missioner, fördrag och underhandlingar. Här befinner man sig i en annan sfer, här tränger sig ingen efter europeisk representatien snål aristokrati i de främsta lederna, utan detta stora bolag, som eröfrat och med vishet beherskar hela Indien, utväljer för sina vigtiga aflärers bedrifvande män, som äro kunviga i lendets språk, som icke sky att till och med under faror och förklädda tränga igenom vilda berg och deras ännu vildare invånare, och som aterföra från de länder, de genomforskat, dessa oskattbara berättelser, hvilka utbreda ljus öfver dessa hittills mörka trakter af vårt klot. Månne man omsider, då regerinvurnit ex fast gång, då hon kommer att mera slödja sig på masserna, än på koterierna och familjerna, skall komma till insigt af det rätta i detta hänseende, och i St. James förfara i poliuken och diplomatien på samma sätt, Vv -— — AA tn -— FI Rs AA som man är van att gå till väga inom indiska styrelsen, nemligen sålunda, att ett omfattande studium af de europeiska förhållanderne blir för de tillkommande diplomaterne både en mojlighet och nödvändighet, och derigenom gjordt til en omöjlighet att träffa på en engelsk diplomat, sådan som den der i Wien, hvilken frågade: PIVoestfaliska freden, hvad är det för cen fred? Det är tid, ja, hög tid ati det sker, och då talanger och insigter icke felas, kan man vänta att den hälsosamma reformkrisen äfven skall intränga i utrikes departementets ödshoa och toma trär. Dernå heror våsendtligen