pa de f.restaende valen, al hvilka Lnölands narmaste framtid efter all sannolikhet till en stoj del beror. Härtill kommer ännu ytterligare e annan ganska vigtis omständighet, som utar tvifvel skall influera på valens skaplynne. Handelskrisen har sträckt sina verkningar till mas. sorna, tusentals arbetare befinna sig utan sysselsättning och utan bröd; de börja åter vänd tankarne på de missförhållanden i staten, den de med mer eller mindre skäl anse såsom verkande orsaker till deras belägenhet. I de o naturliga och för a:istokratiens interesse stifta de spannemålslagarne upptäcka de lätt skälet hvarföre den penning, som i andra länder räcker till att förskaffa arbetaren bröd, ej i England tryggar honom emot hungersnöden. 1 då sammankomster, der de för hvarandra klaga sir inbördes nöd, och rådslå om medlen att afhjelpa eller lindra den, komma öfverläggningarnt saledes snart att beröra politik. Man har ocksi redan sett massorna börja konstituera sig till dess imposanta politiska föreningar, förutan hvilke England ännu icke i denna stund skulle hafv: ägt sin reformbill. Signalen har blifvit gifver från Birmingham, der Attwood åter samla 100,600 menniskor omkring sig på fria fältet ech i eldigt, hänförande språk målat för den landets belägenhet. I en period af allmänn: val kan sinnesstämningen hos massorna, och den attitude de antaga, icke gerna forfela at verka på valmännen, och vid närvarande tillfälle bhfva de en högst vigtig bundsförvandt fö: den liberala saken. Vi meddela här nedanföre, såsom prof pi den anda och det lif, som nu råder i reformlägret, några reflexioner ur the Constitutional i afseende på de förestaende parlamentsvalen äfvensom fragmenter ur en adress, den ÄArbetar nes ussocirationr i Iondon aflåtit till de radihala reformvännerne i Storbrittannienr. De förra lyda så här: Ett förträffligt förslag framställdes härom aftonen vid sammankomsten på Crown and Anchorn tavern, nemligen att när folket samla: vid de allmänna valen, skulle det välja representauter inom sin egen klass och skicka den till. Underhuset, åtföljda af 2 å 300,000 orepresenterade, till bevis på folkets sympathi för e nya representanterne. Nu tillhör det väl icke oss, att råda folket till detta eller något annat visst handlingssätt: men vi dragaicke i betankande att säga, att nagot slags demonstratior å folkets sida är alldeles oundgänglig, såvida de på fullt alfvar vill förkunna jordens beherrskarc hvad det är som det behöfver, och hvad de beslutit att förskaffa sig. Parlamentsvalen nalkas så småningom, och de skola medföra den liflighet och det buller som väcka män ur deras sjuåriga slummer. Och månne folket väl kommer att spilla bor denna period af rörelse med hårklytverier, föl alt uppdraga en noga gränslinie emellan Whigs och Tories principer? Vi förkunna folket, och vi förkunna det högtidligen, att från arstokratien — den vare sig af Whig eller To färg — har det ingeng 5 Ung att vänta. Aristokratien är en klass a! menniskor, som af naturen och inrotad vana : folkets motståndare — en klass, hvars scder, känslor och sinnesstämning äro fullkomligt lika, med undantas af en och annan ringa skuggning. Aristokraterne kunna hysa olika usigter i afseende på huruvida det är lämpligt, att i beskattningsväg upptaga 48 millioner eller blott 47 och en half. De kunna tänka olika, huruvida jordägaren bör gå i lott och byte med presten om tionde-rofvet, och i så fall kunna de disputera om hvad andel, som bör tillfalla den förre, och hvad presten bör få behålla för sin egen heliga räkning. Hörande dessa och tusen andra ämnen af lika vigt för folket, kunna de båda rivaliserande tyrannerne vara af oika tarkar; men frågorne om utvidgning af valrätten, om hemlig omröstning, spannemåls-lagar, fattiglagar o. s. v. skola aldrig väcka någon strid dem emellan. I hvarje fraga af praktisk vigt hafva de redan fattat sitt beslut, och sätta en och samma panna af koppar mot deras ge mensamma fiende — folket. Vi vilja icke gå ända derhän att påstå, alt. nenniskan är ett djur, som helt och hållet daes af vena och uppfostran; men det är ty värrj n alltör väl bekräftad sanning, at uppfostran ;ch vana till den grad verkat på aristokratien vär i landet, att de forsvagat, om icke helt ;ch hållet förstört, all sympati i dess bröst för aedmenniskor. Då nu förhållandet är sådant, warföre skulle folket bedraga sig sielf genom !