gehöm ej obetydliga uppoffringar från kronan: sida, har utan tvifvel medfört nytta, men förmånen deraf har likväl tillkommit egentligen blott några få bland de förmögnare. Direktörer för fårförädlingen har nästan helt och hålle saknat tillfälle till den verksamhet, syslan kunde och borde omfatta; och summan af de ull qvantiteter, som vid sista ullmarknad torgfördes. lemnar det säkraste intyg att vi, efter nära 10 års allvarsammare bemödanden, ej hunnit rät långt och icke längre än att sista uppgiften fö 18335 å fina får står vid 25,000. Innan vi närmare utveckla dessa, till utseendet måhända något vågade anmärkningar, mö vi kasta en blick på beskaffenheten af vårt land, till ledning för omdömet om det mål man måiste föresätta sig för ullkulturens framdrifvande 1 Sverige. — Sveriges 65,468 hemman angifras uti de statistiske uppgifterne framföda omkring 1, 300,000 får, och således för hvarje menniska ett halft får. — Öfverhufvud lemnar hvarje får visst icke 114 mark ren ull årligen, och em äfven ullimporten antages uppgå till 1,500,000 skålp. , skulle likväl på hvarje menniska i landet ej belöpa sig mer än något öfver 1 mark ull om året. Grefre Montalivet i Frankrike upptager uti sin berättelse af den 25:te Febr. 1813, om kejsarerikets tillstånd, en folkmängd af 42 millioner, och ett antal får af 35 millioner, men med en beräknad afkastning af 129 millioner skilp. ull, och dertill en införskrifning af omkring 31 millioner skålp. — Uti Preussen befunnos redan 1825 efter uppgift 11,606,129 stycken får, som sedan 1816 förete en ökning at 40 proc., hvaraf 37 44 proc. belöper på den förädlade fårracen; och uppgifves ullp duktionen för hela Preussen 1828 till 250,000 centner ull. Jemförelsen visar ulltillgången för Sverige alltfor knapp, särdeles vid betraktande, att ullstrumpan utgör svenska allmänhetens fotbeklädnad, och att en mark grof ull näppeligen lemnar raera än ett par gröfre strumpor. Hur man än kalkulerar, kan man icke komma ifrån den slutsatsen, att en ej obetydlig del af yllekläder måste fyllas genom lurendrejadt kläde, hvars utestängande under prohibitivsystemet knappt vore önskvärdt, då den i många afseenden med skäl illa anskrifna sansculottismen deraf skulle blifva en oundviklig följd. När man vidare afser att Sveriges öppna åkerjord ippgifves till 80 qvadrat mil, hvaraf 35 med ll säkerhet kunna i egenskap af trädesåkrar an;es sasom fårbete, och när härtill läggas 169 jvadrat mil äng och beteshagar, förutan hvad som, af 3,120 qvadrat mil skog och utmark, ned fördel skulle kunna inrättas till fårbete, så nar man anledningar nog att anse Sverige kunna blifva ett i stort ullproducerande land. Af Sveriges 65,400 hemman, tillhöra med all säkerhet 553,000 den mindre och minsta egoföordelnvingen. Den större jordegendomen anses i afseende å allkulturen kunna och böra sköta sig sjelf utan biträde af staten; och regeringens åtgärder för ullkulturen borde derföre mest omfatta de mindre och minsta jordegendomarne och söka att i dem införa en ändamålsenlig och lönande fårskötsel, och sålunda sprida denna ej endast till de största possessionerna, utan till största deen af alla svenska possessionater. (Slut följer).