Värdet af den sa kallade Elektoralullen pa fas ta landets stora ullmarknader påtvingade si uppmärksamheten, och regeringen beslöt in köpet af 214 stycken elektoralfar till bildan de af ett stamschäferi, som äfven anför troddes åt Hr Nathorst, i utbyte emot Flymge stammen, hvilken öfvergick till Mellingeholr och Hr Generalen, Friherre Hjertas vård, jemt 3:ne stycken af Hr Nathorst, för Kronans räk ning inköpte elektoralfår. — Ett litet antal får eller rättare sagdt 2:ne baggar och 4 tackor in hämtades äfven ifrån det ryktbara sehäfferie Naz i Frankrike, och ofverlåtos, under förbe håll att bibehålla racen i fullkomlig renhet, ti Hr Öfverste v. Böhnen i Nerike, under hvar vård den lilla stammen så förkofrat sig, att de hösten 1836 utgjorde 32 tackor och 12 spring baggar, sedan 10 djur af denna raee under ti den utgått till andra egare. Stammschäfer anlades äfven på Öland. En schäfer inför skrefs i egenskap af direktör för fårförädlingen och en derjemte för ullsorteringen. Införskrif. ningen af utländska får underlättades gansk: verksamt, genom den betydliga del af transport kostnaden, som af kronan bestreds. Ullmarknaden i Norrköping inrättades, och en praktful byggnad uppfördes till mottagnings-magasin föl den till ullkontoret inlemnade ull. Nyheten: behag ammauförde mycket folk vid ullmarknaderna, vid hvilka ullpriserne de första åren betydligt höjde sig, till stor fröjd och uppmuntran för producenten. Ar 1834 började likvä prisen något sänka sig, och 1833 gjorde de et så häftigt fall, att man såg alla tidningar fyllda med ullproducenters klagolåt öfver fabrikanternes obillighet och hårdhet. Man förbisåg merendels den numera allmänt insedda satsen, al allt gäller allt hvad det kan galla, och att köparen blott gör sin sak, då han köper så låg som möjligt, likasom säljaren gör sin, då han säljer så högt som möjligt. Ar 1836 blef freden emellan köpare och säljare någorlunda återställd, genom ett skenbart högre pris, men i sjelfva verket medelst ett allmännare förbehåll af ett shelt års kredit, som, särdeles för ullproducenten, är ett svårt, och för framtiden högst betänkligt vilkor. Att de af regeringen tll ullproduktionens befrämjande vidtagne åtgärder varit ytterst välmenande, och att penningebidragen rundeligen lemnats, gör man sig till en skyldighet att återupprep2, ehuru man vågar ifrågasätta huruvida de af schäferistyrelsen vidtagne åtgärder i allo varit sådane de erfordrats, för ullproduktionens ledande till något större mål. I första rummet tro vi oss hafva märkt, att schäferistyrelsen aldrig uti sina berättelser om ullkulturens fortkomst låtit påskina ens den ringaste uppmärksamhet å förbudssystemets inverkan på ullkulturen. Vi skulle föreställa oss, att intet giltigt skäl finnes, hvarföre icke kläden, likasom andra nödvändighetsartiklar, emot måttlig tullafgift kunna få inkomma i riket. Vi kunna ej förstå billigheten af fabrikantens rättighet att handla ull hvar helst honom behagar, under tving för ullproducenten, och alla andra att förse sig med kläde uteslutande ifrån den inhemska fabrikanten, som icke är ålagd och icke rimligen kan åläggas någon särskild förbindelse till svenska ullproducenten, utan köper blott om han vill, och blott till det pris han vill. Vi föreställa oss, att ullbehofvet å den utländska ullmarknaden skulle i någon mån stiga, om utländskt kläde finge på laglig våg komma in i riket; och efterfrågan å svensk ull skulle möjligen uppkomma äfven hos utländningen, om han här finge en afsättningsort för sina kläden. Åtminstone skulle en sådan fri täfan kunna höja ullpriset inom landet. — Täflan utgör vilkoret för lifligheten inom all rörelse, och de som bindas att frambringa råämne för en monopoliserad handtering, blifva alltid klena producenter. För denna sanning kan klarare bevis icke finnas än ullkulturens historia inom Sverige, som tydligen ådagalägger huru det prohibitiva fabrikssystemet hos oss gjort fårförädlingens framsteg omöjligt, oaktadt dess längvariga bearbetande, och oansedt derpå blifvit uppoffrade ej obetydliga summor. Att våra fabriker vid en friare handel skulle gå under, tr vi ej; men om så blefve händelsen, vittnade den blott, att deras tillvaro varit onaturlig och konstgjord. Sverige borde kunna frambringe vida större mängd af ull, än inhemska behof vet fordrar; och i iudustriella företag, liksom . andra, bör målet ställas så högt möjligt. d. v. s. äfven i fråga om ullproduktion borde man tänkt på att förvärfva på export, mer är oo 2 . Me I 2