Stag lalladll INCU UCL Uulllae bERETGpes Uldl!lCTC BI9destillverkningar. Den måktiga trollkraften var ingen annan, än fruktan för prohibitifsystemets umrdergång, och i och med det samma för lurendrejeriförtjenstens död. Erfarenhet äger man tillräckligt, att prohibitifsystemet alldrig uppdrifvit fabrikationen till den grad, som närings och handelsfrihet, samt att endast lurendrejeri och! tullförsnillning trifvas under dess vingars sku:ga ) Med den brist på system, sem ofta anträffas inom våra lagstiftningar, blefvo 1823 års iriare handelsoch närings grundsatser blott ett skrämskott för klädestillverkningen under det de för andra näringsgrenar, såsom t. ex. för glasblåsningen visade sig såsom en i första början ganska betänklig verklighet, och detta oaktadt hafva vi med mycken tillfredställelse hört. en af våra mest aktningsvärda och af sitt yrke mest förtjente glasbruksägare medgifva, att han, sedan den första, i anseende till bristande råderum känbara stöten var öfverstånden, icke mera känner sig det minsta förfördelad genom den friare täflan med utländskt glas, som blott tvungi till em större uppmärksamhet å förbrukarens fordringar, hvarigenom ett menligt inflytande af utländsk medtäflam häfves på den enda naturliga och billiga väg. — Den ifrån 1823 beräkneliga lifligare rörelse inom klädestillverkningen, skulle naturligtvis inverka på ullproduktiomen;! sedan fabrikerne började afsätta ett högre belopp af egna tillverk-. ningar, ökades äfven behofvet af imhemsk ull, och då all varu produktion beror af efterfrågan, så återupplifvades härigenom jordbrukarens uppmärksamhet på ullkulturen, och de utvägar, som till dennas befrämjande föreslogos, funno äfven bifall hos styrelsen. I denna regeringens beredvillighet hade utan tvifvel grefve Wirsen någon andel, och testamenterade sin omtanka för ullkulturen såsom vi trott oss finna, till Hr Presidenten Poppius, en likaledes upprigtig nitälskare för industrien, om också icke alltid på den väg, som i vår tanka är den enda ledande till ett önskvärdt mål. (Fortsättes.) ) Afven under bästa lurendrejeriperioden, drefs i Skåne en sammantagen icke så ringa rörelse med tillverkning af gröfre, men merendels väl blåfärgade kläden. Machinerier i vanlig bemärkelse, voro för denna rörelse alldeles okände; den drefs som husslöjd, dels i städerna, dels af så kallade klädesväfvare i byarne. Hade man försett desse väfvare med några dussin spinnstolar och deremot svarande antal kardmachiner, skulle utlåndningen fått en svårare medtäflare. Hade man vidare tillåtit införsel af utländskt kläde mot en tull, som nedsatt vinsten på lurendrejeriet lägre, än att den kunnat betäcka risken, så hade mångas redan väckta håg för klädestillverkning öfvergått till handling. Under denna period saldes i Skånska städerna platt intet kläde från svenska fabriker, och en handlande, som för att göra väl, reqvirerade några st. grönt svenskt kläde för militärens behof, hade den harmen att bedraga alla sina kunder. En fördel hade lurendrejeriet: det ökade förbrukningen af kläde otroligt. Om regeringen gynnat det och sedan utbytt det mot en med tull belagd införselsfrihet, skulle Skåne ensamt absorberat största delen af Svenska fabriksklädet, ty sen behofvet af kläde en gång var rotadt, kunde det endast med kläde afhjelpas Red. 2) Svenska glasvarors grofhet i jemforelse med de inom några år till en så utomordentlig elegans stigna utländska, säger likväl ekonomen att tullen å glas ännu är för hög. Hvad är följden? Att de utländska fina glasvarorna, hur mycket de än reta den köplystnes blickar, likväl så fördyras genom tullen, att blott en och annan rik person förskaffar sig ett och annat exemplar till parad. Men en vara, som ännu ej spridt sig vidare, än att den utgör en parad-möbel, underhåller ingen fabrik. Och när allmänna viljan kanske en gång nedtvingar den utländska tullen, för att åtkomma denna vara, som så mycket lyser i ögonen, och så mycket bidrager att sprida sinne för skönhet, snygghet och trefnad, så äro våra fabrikanter åter på efterkalken och falla ånyo till bönboken. Och af de stora summor, dem de under tiden dragit ur sina medborgares fickor, hvad är qvar? Troligen ingenting annat än minnet af den yppiga vällefnad, som är nästan oskiljaktig från de personer, hvilka draga grofva inkomster utan att hehäfva tänka eller ehiest arheta.