förallt den lärde, stod snart sagdt som ett nådehjon i förläggarns eller mecenatens förmak, tvungen att buga så mycket djupare, ju grund ligare och vidlyftigare hans opus var; men mången lefver ännu, som med glädje eller harm efter omständigheterna, måste bekänna, att förhållandet betydligt förändrat sig. Blott i et härseende är författare-yrket måhända mindre lönande, ty det ger kanske ej lika lätt samma odelade lön af ära, som i fordna tider. Täflan vållar detta, och författarns egenkärlek bör trösta sig med den gamla satsen, att allt gäller all hvad det kan gälla. De högsta platserna inom vetenskap och komst äro nu lika många som förr, ja till ech med flera, men de täflande äre ock flera, och ju högre en hvar af dem uppstiger, dess mindre synes den som står öfverst; men han är ändock öfverst, oeh högre har man äfven tillförne aldrig kommit. Om allmänhetens olika sätt att läsa ett arhete nu och förr, hafva vi redan nämnt något i en not ofvanför, och änana ej heller här gå djupare in i detta ämne; det är klart att, nu som förr, en hvar läser i enlighet med sitt ändamål, repeteradt kvad han vill tro eller kunna citera, eftertänksamt hvad han vill undersöka eller dissekera, flygtigt hvad han blott vill för ögonblicket njuta. Endast en enda fråga ville vi göra de många, som, för att synas grundliga, hjelpa till att jemra sig öfver tidens ytlighet och grundlighetens förfall: hafva de sjelfve någonsin skrifvit något grundligt? Med denna fråga kunde man möta dem, som i sina utlåtanden, betänkanden och underdåniga hemställningar klaga öf ver tidens böjelse för ytlighet; man kunde till en sådan jeremiad-författare framställa den fråsan: har tit. sjelf författat eller eljest uttänkt något grundligt? mn KARE RR RR RR RR