Aftonbladet – 8 juli 1837, sida 1

en IucCOOlna adl, Ule pe 00 PJ afsättliga egenskaper blifva föremålet för sträfvandet, i stället för solida, och er menniskas arbete och kapital användas mindre på att göra någon ting än att öfvertyga andra, det hon gjort det. Vår tid har sett detta onda bragt till sin fulländning. Marktschrejeri har alltid funnits; men det var fordom ett bevis på sakmaden af solida egenskaper; man hade ett ordspråk, att godt vin behöfde ingen skylt. Det är vår tid, som sett den ärlige näringsidkaren drifven till marktschrejeri, genom tvingande nöd, och vissheten att blifva undersåld af den oärlige. För första gången utgör konsten att ådraga sig uppmärksamhet en nödvändig beståndsdel äfven af den skickliges egenskaper, och drifvenhet i dessa förmår mera än någon annan egenskap att försäkraom framgång. Den häftiga täflan drifver de naringsidkande att allt mer och mer spela högt spel om framgången; att slå för allt eller intet; och detta, i sammanhang med svårigheten af säkra beräkningar på ett så vidsträckt fält, för den industriella rörelsen, gör att bankrutt ej mera är skamlig, emedan den icke längre förutsätter hvarken oärlighet eller oförsigtighet; den enda skam, hvartill den numera leder, består ty värr hufvudsakligen i beviset på fattigdom. På detta sätt förlorar allmänna opinionen för bedömmandet af menniskovärde ännu en af de enkla grunder, hvilka ensamma bon förmår riktigt tillämpa; och just samma orsak, som gjort henne allsmägtig i det stora, försvagar den noggrannhet och styrka, hvarmed dess dom skulle drabba individer. Det är icke blott på enskilda dygder, som denna bortblandning och obetydligbet af individen i massan verkar menligt; de grumla sjelfva källan för allmänna tänkesättets förädling; de fördärfva den offentliga uppfostran; de försvaga det ofvertag, som det lilla antalet högre bildade j bör äga öfver mängden. Litteraturen harjaf den allmänna sjukdomen lidit mera än någon annan af menskliga angelägenheter. Då ännu få böcker funnos, och då få läste utom dem, som vant sig att läsa de bästa författare, skrefvos böcker med den välgrundade utsigt att läsas uppmärksamt och, om de förtjenade det, ofta. En bok af gediget värde var, då hon kom ut, säker att blifva omtalad, och kunde hoppas att blifva läst af hela den läsande klassen; hon kunde vinna framgång genom sitt inre j öfvervägande värde, ehuru icke hopkommen för jatt genast göra uppseende; och äfven om hon därpå var beräknad, föll hon i förgätenhet, om hon icke uppbars af äkta förtjenstfullhet. Lönen fanns då för den, som skref wäl, icke I mycket, för den flitige och lärde, icke för den I obildade och illa underrättade författaren. Men Inu är förhållandet omvändt. I Förf. citerar sedan följande stycke ur en afhandling i Taits Magazine för 1832: Detta är ett läsande tidehvarf; och just derföre har hvar, jje bok, som är frukten af djup begrundning, kanske mindre utsigt än fordom att blifva veI derbörligen och med nytta läst. Verlden läser r för mycket och för fort, för att läsa väl. Då få böcker funnos, var genomgaendet af en ett f långt och mödosamt arbete; hvad som var skrifvet med eftertanke, lästes med eftertanke och rimed åstundan att derutur hemta så mycnket kunskapsförråd som möjligt. Men då elnästan hvar och en, som kan stafva, äf; ven kan och vill författa, hvad är då att gösjra? Det är svårt att veta, hvad man bör lisa, s!utom genom att läsa allt; och så mycket af dennina verldens angelägenheter bedrifves nu genom al pressen, att man mäste veta, hvad som är tryckt, ni för att kunna veta, hvad som föregår. Opinihionen väger så tungt på händelsernas våg, att I tankar af intet värde i sig sjelfva äfo af betydenhet blott derigenom, att de äro tankar och existera bona fide, såsom sådane, på något amnat ställe än Danviken. Verlden göder sig såa Hedes med intellektuel föda och, för att få ned råså mycket mera, sigtar hon den. Ingentimg läwm jses nu långsamt eller två gånger. Böcker geer nomlöpas med icke mindre brådska öch lemna nt föga varaktigare intryck än tidningsartiklar. Af örfdetta skäl, jemte andra, är det som så få höcanker af något värde författas. Lejoninnan i fale, belen skröt, att, om hon ock födde blott er å-lunge, så var deck den ett lejon. Men om sthvarje lejon blott gällde för en och hvarje hare inÅ för en, skulle företrädet utan tvifvel vara på ha. chlrarnas sida. Då hvarje enhet för sig är svag. atsjär det blott mängden, som ger utslag. Hven sen finner underligt, att tidningarne ligga öfver? E: AA LL AR 1 bj