(Insändt.) Det har väckt en allmän indignation att sc första sorgliga berättelsen om den allmänt aktade Nils Månssons bortgång åtföljas i Dagligt Allehanda af reflexioner, dem grannlagenheten, åtminstone för första ögonblicket, bordt hejda. En tidning, som har så godt om blomster och rökverk för sina vänners, för bördens och den högt uppsattes graf, hade, tyckes mig, kunnat låta en ärlig och fosterländsk man jordas i frid, utan att strö kardborrar i dem ännu friska grafmullen. Nils Månsson, det är sannt, var folkets man och talade för rätt och frihet med stor frimodighet och större förstånd än mången, som haft bättre tillfälle att lära, och ändock ej kommit längre, än att han tror sig allt veta; och så som han talade, så tänkte han ock. Men om det ock var folkets frihet, som Nils Månsson talade för, har likväl Dagligt Allehanda så många tillfällen att yttra sin förskräckelse för ordet frihet och sin vördnad för uniformen och fullmagten, alt det väl kunnat låta en bondtröja komma osmutsad i grafven. Källare och dryckes-samqvära låta alla dagar finna sig, och Dagl. Allehanda vore visst i stånd att afhandla dessa ämnen på egen hand, utan att trycka em skugga, som mu är bjuden på något bättre. Enligt underrättelser från Arboga skall först: marknadsdagen äha varit serdeles liflig. Både