AUldU Meg lll ov sin utkomst; men så är icke fallet hos oss för närvarande. — Till följe af en oriktig princip, som till sin natur är hämmande och derigenom till sina verkningar blir inskränkande och således åstadkommer någontinglytt och ofullkomhgt, har man hindrat och den ena förmågan att täfla med den andra. Man har neml. väl erkänt den pröfvades skicklighet att utöfva det yrke, han valt till sitt näringsfång; men man har icke tillåtit honom att efter eget tycke välja kretsen för sin verksamhet, utan han har måst underkasta sig omständigheternas tvång och afvakta det ögonblick, då en afliden eller annars bortgående apotekare lemnade en ledighet å den plats, der administrationens tycke funnit det lämpligt att låta ett apotek finnas och hvarest han sedermera, ett slags glebie adscriptus, ägt rättighet att idka sin rörelse. Det är sant, man har visserligen någon gng utfärdat nya privilegier; men sådant har allud hört till undantagen. Då således apothekare de facto äro quasi-monopolister, har man sett sig tvungen att genom något band hiudra dem från ett alltför ofverdrifvet tillgodogörande af en sådan fördel; derifrån en annan 0orimlighet, medicemal-taxan, ty alla taxor äro il handel orimliga, emedan de aldrig kunna vara rättvisa, men deremot alltid till fördel för den som säljer. Men en annan olägenhet, som åtf öljer monopolier, har man icke kunnat hindra. Det har nemligen inträffat, att icke så få apotekare, tryggade för tillkomsten af medtäflare, helt sorglöst njutit frukten af de fördelar, detta förhållande medförer, och detta ej sällan till allmänhetens skada. Ett besök på ett och annat småstads-apotek torde dessutom vara tillräckligt att visa den nyfikne nyttan af monopoler. — Då nu härtill kommer den ofverklagade olåägenvheten för nybörjaren, alt nödgas anskaffa stora penningesummer, endast och allenast för att tillhandla sig rättigheten, privilegiet, monopolet att utöfva yrket, så måste man medgifva, att den följda principen medfört tillräckligt ondt, så väl för farmacien sjelf, som för allmänheten, och att det icke torde vara för bittida att följa det sunda förståndets anvisning. och låta apotekareyrket til!godonjuta den frihet, förutan hvilken, såsom man temligen all: mänt, äfven hos 055, börjat inse, näringar icke kunna vinna framgång. Att afskaffa de ändtligen såsom skadliga erkända previlegii-köpen, dertill erfordras, af orsak som lätt kan finnas, inga konstlade operationer — man tilläte endast hvar och en dertill skicklig befunnen person att, hvar han önskar, anlägga apotek. Men, skall man invända, derigenom måste hvar och en, som erlagt betalning för sitt privilegium, helt och hållet förlora det utlagda kapitalet, och sådant vore orällvist. Härtill svaras, att ingen lag finnes, som bestämmer apotekens antal, hvilket det stått i regeringens inakt att öka efter godtfinnande; privilegiiköpen hafva derföre aldrig kunnat grundas på någon säkerhet, om icke — omöjligheten af medtäflare. De hafva varit blott och bart handelsspekulationer, dem man företagit i förlitande på konjunkturens fortfarande, utan att man derföre ägt rätt att icke frukta uppkomsten af nia apotek; och har regeringen genom utfärdandet af nya privilegier stundom gifvit en helsosam påminnelse om hvad som i detta fall kan inträffa. Man måste dock medgifva, att just genom sällsyntheten af sådana fall man har indirektZinsöft försigtigheten; och endast derigenom kan man förklara den vågsamhet, hvarmed åtskillige köpare af apotek, isynnerhet under de sednare åren, underkastat sig möjligheten att förlora större penningesummor. Då således det följda systemet till icke obetydlig del är orsaken till det onda, blir det också en billighet att icke på en gång införa ett nytt. Det enda naturliga sättet, så väl att upphäfva privilegii-köpen, som äfven att befordra farmaciens uppkomst, måste således blifva att smånigom införa ett liberalare system, medelst medgifvande af nya apoteks-anläggningar , till dess man slutligen, efter vissa bestämda års förlopp; kan medge rättighet åt hvar och en dervtill qvalificerad person att, hvar som helst han finner det tjenligt, idka apoteksrörelse. — Att medicinaltaxa derefter blir öfverflödig, är tydligt. De är lätt att förutse, hurusom åtskilliga invändningar skola göras emot deita förslag. Kardinal-motskälet skall blifva, att man fruktar, de så många nya apotek skola uppkomma, at deras ägare måste, för att berga sig, dels tag: en oskälig betalning, dels sälja odugliga och för falskade läkemedel. Hvad det höga priset an gar, så lärer man väl icke behöfva hysa någo! 20 Am KE FETA Ag