Aftonbladet – 3 juli 1837, sida 2

lena af Konungen att utfärda apoteks-priviegier; men sedan ett sådant privilegium en gång lifvit beviljadt, har det alltid ansetts såsom inrafvarens lagliga egendom, hvilken, genom köp er till följe af annan öfverenskommelse, på wnan dertill qvalificerad Person kan öfverlåtas med full egande rätt, och har den nye ägaren endast att legitimera sig iuför SundhetsKollegium. Då man under en längre tid följt den princip att ganska sällan utfärda privilegier å nya apoteksanläggningar, så har derigenom inträffat, att apoteksägare i allmänhet icke behöft frukta tillkomsten af medtäflare och således med tämmelig säkerhet kunnat påäkna en med afseende på apotekets belägenhet mer eller mindre god bergning. Den naturliga följden af ett sådant forhallande har blifvit, att man, utom värdet af de för rörelsens drifvande nödiga materialier, äfven betalt sjelfva privilegium eller rättigheten alt på en gifven plats halla apotek. Alt en sådan privilegii-lösen blifvit erlagd ganska olika, allt efter som apotekets olika belägenhet och förut ägande kredit erbjudit en mer eller mindre stor inkomst, förstas af sig sjelft; men att privilegii-köpesumman ofta uppgut till ett par gånger beloppet af den ärliga bruttoförsaljningen, det torde möjligen hos den härom okunnige väcka förvåning; imedlertid har under decennier, för att icke säga sekler, så tillgått. För den, som vill blifva apotekare, medför denna omständighet en onödig svarighet, genom tvånget att anskaffa eller skuldsätta sig för ett stundom flerdubbelt kapital emot det, som verkligen behofves i och för rörelsens drifvande, förutsatt att privilegi-köpet icke behöfde äga rum; och för allmänheten måste alltid den säkra följden blifva att få vidkännas, så väl gäldandet al räntan å det onödigtvis använda kapitalet, som äfven hvad som utgär till dess amorterande. Då för några år sedan en af regeringen förlordnad Kommitet förehade urarbetandet af ett nytt apotekare-reglemente m. m., kunde detta ämne icke undga uppmärksamheten; och man Ivar tämmeligen enig i sina önskningar att vilja afskalfa det till sin natur orimliga privilegii-köpet; men alla Kommittdens ledamöter betraktade icke saken från samma synpunkt. Den ena fraktionen ansåg apotekare böra betraktas som tjenstemän (ett föreställningssätt, som importerats från Tyskland) och följaktligen vore privilegii-köpet intet aunat än hvad man i tjenstemannaväg kallat ackord; och som ackorder nu mera icke få erläggas för tjenster, så borde äfven apotekare-ackorderne, som man ka!lade dem, försvinna; men för åstadkommandet af ett sådant ackordernes bortfallande, utan att derföre de, som redan erlagt dem, skulle vidkännas förlusten, kände man icke då någon utväg, hvarföre man öfverlemnade utfinnandet deraf till regeringens egen vishet. Sedan ackorderne på ett eller annat sätt blifvit undanröjde, skulle, i konseqvens med den nya åsigten, aputekare tillsättas såsom Jandra tjenstemän, ledigheterne annonceras, förslag upprättas af Sundhetskollegium och utnämnandet ske af Konungen, som derigenom finge ullfälle att belöna skickligheten. Privilegiiköpens afskaffande betraktades således som ett medel att komma till ändamålet: Apothekarnes försättande i kategori af tjenstemän, försedde Imed Kongl. fullmagt. Den nya åsigten, så berättade man, rönte mycken sympati hos Herr Statssekreteraren von -Hartmansdorff, och en och annan apotekare lät sig också densamma behaga. Hr apothekaren Forshell var likväl den förste, som uppgaf en plan till idcens realiserande. Denna plan, grundad på fondsystemet, men särdeles luftig, saknar klarhet och utförbarhet, såsom vi längre ned torde få till älle att visa. Den andra åsigten, som i kommitteen sökte göra sig gällande i detta ämne, syntes oss då som nu, ehuru rakt motsatt den förra, likväl vara den rätta. Endast genom ett något grundligare betraktande af apotekare-yrkets verkliga natur, blir det en möjlighet att utröna orsaken till så väl den öfverklagade olägenheten, som till andra bristfälligheter, hvilka för närvarande vidlåda yrket och utgöra ett hinder för detsammas bringande till den fullkomlighet, hvartill det annars möjligen kunde närma sig. Apotekare kallar mam den näringsidkare, som sysselsätter sig med läkemedels beredande och försäljande. Apotekaren är således fabrikant och handlande. Men hans fabrikation är icke inskränkt till ett eller annat slag, ty läkemedlen äro många, och deraf fölier, att de kunskaper, han behöfver inhemta