ma arbete, som nu sker i näringar och handel? Hvilka ofantliga affärer drifvas nu icke af aktiebolag, d. v. s. af många små kapitaler, sammanlagda för att göra ett stort! Landet är fullt af associationer; samfund finnas för politiska, för religiösa, för filantropiska andamål. Men den vigtigaste nyheten är den kombinations-anda, som vis: sig bland de arbetande klasserna. Vår tid har sett understödssällskaper) uppstå , hvilka, likasom de mera eftertänkliga Handtverksföreningarna (Trades Unions), sprida sig öfver hela landet Et mäktigare, fast icke så i ögonen fallande kombinations-verktyg har först i sednare tider blifvit allmänt tillgängligt, neml. tidvingar. Dessa föra mängdens röst hem till hvarje individ af samma mängd; genom tidningarna kommer hvarje enskild att tanka öfver samma föremål, som i samma ögonbl.ck sysselsätter alla andra, han deltager, utan att lemna sitt hus, i den allmänna öfverläggningen, och i beslutet, och han vet att om han sjelf är beredd, skall han äfven finna alla andra beredda att handla i enlighet med detta beslut.) Tidningarne äro den telegraf, som sprider signalen genom landet, och den fana, kring hvilken folket samlas. Hundradetals tidningar, som talade med samma röst på en gång, och kommunikationernas skyndsamhet, var just hvad som gjorde det möjligt för nationen att förena sig i den gemensamma, kraftiga yttring af bestämd vilja, hvilken genomdref Reformakten. Både publiciteten och kommunikationsmedlen stiga ögonskenligen med jättesteg; och de skola bereda möjlighet för nationen, att vid alla afgörande tillfällen bilda en collectif vilja och göra denna vilja oemotståndlig. (Forts. följer) ) Vi veta väl, att benefit-societies icke fullkomligt uttryckes med det ord vi brukat; men språket äger icke något fullt motsvarande. Det är en karakteristik egenhet, att vi ega enkhus, gubbhus, dödoch begrafningskassor, pensionsanstalter Öc., men inga associationer, ämnade att göra dvssa öfvertlödiga. Red. I Detta är den riktigaste åsigten af publicitetens natur och verkan. Let är en dumhet alt påstå, att en tidning, som uträttar och vill I uträtta någonting, kan handla efter nyck, efI ter blott individuella asigter, framfor allt efI ter egna afsigter, eller att den kan tills kapa någon känsla, något tänkesätt, något missnöje eller nöje. Han är någon ting endast då, när han utgör ett kommunikationsmedel för känslor och opinioner, som redan ligga hos mängden, fast kanske omedvetet. Han kan väcka det slumrande, ordna det förvirrade, upplysa det dunkla; men skapa al intet förmår han sannerligen icke. Detta, om det vore möjligt, skulle man långt häldre tåla än det förra, än blotta kemmunicerandet mellan menniskorna. Man känner så tydligt, att om blott den ene i visste, att hans nästa behöfver och önska: lika, som han sjelf behöfver och önskar, si vore folkviljan oemotståndlig och godtycke slut; men en individs, en tidningsskrifvares enså Ida öfvertygelse och yrkande tror tmar sig kunna förakta; och Jörakt är mycket beqvämare än fruktan, åtminstone att låta påI skina. Red. MEESE SEO