SA OPP EVE USAS OP HUM gör stalt, jag, hvilken den så olika lottande naturep låtit gå miste om allt hvad skönhet heter, jag, sänd till veclden i förtid, sårom ännu knappt helfgången, och det så vanskaplig och oferdig, att hundarna skälla på mig, jag ägsr ingen glädje, hvarmed jeg skal!e fördrifva denca fredens vekliga tid; välan, kan jag icke vara blskare, för att njuta af dessa sköna degar, så ör det då min föresats att bli en bof och att haa dessa dagars lättjefalla nöjea. Ni e-inrar er, hurusom han i enlighet med denna ålovsofi också ganska riktigt genatt börjar med att svekfullt rödja sin bror ur vägen, och huru han sedan i en oupphörlig kedja fortgår från breett till brott, från bedrägeri till bedrägeri, tills han ändfligen har skaffat ur lifvet hela sin slägt, ända till sina omyndiga brorsbarn, den trettonåriga thronföljaren Edward af Welas uch deones bror, Richard af York, för att sisom konung med Guds nåde, under namn af Richard den tredje, — den ära, som han så länge efiersträfvatz — slinta i det slippriga blodsvall, hsn sjelf utgjulit och emot den hämnande Richmond falla på slagfältet vid Bosworth efter ett heroiskt försvar, som varit värdt en bättre sak. Haus sista ord hos den store tragöden, å ban fån sin stridshäst slagen under sig och rasar omkring till fots, för att uppsöka sin motstånacre, å Oo ett af de flera ställen hos nämnde författare, som blifvit snart sagdt till ett ordspråk: A horse, a horse! my kingdom for a horse!, M:r Casimur DBelavigae, de P Academie FeanGCaise, har ur detta Skakspeeresks galleri af blodiga historietaflor, kalladt: Richard III, uttagit den, som handlar om det unga olyckliga i brödraparet Edward och Richard, kocuag Edward den fjerdes söner, och Glosters brorsbern, samt tillverkat en tragedi i trennz akter långsläpiga alexandriner, af bvad hos den Engelska skalden innefattas inom några scener. Handliogen är ganska enkel. Se här! Edward den fierde har gått till sina glorrika fäder, och Gloster, såsom förmyndare för hans eftsrlemnade söner, har redav tagit sina mått och sticg att den unga thronarfiagaren genast måtte från Ludlow komma in till London, som det beter, för att krönas. Ena gammal plägsed vill, att den bl j vande monarken, dagarna närmast fore kröningen, skall vistas på Towern. Har Gloster enI dast väl fått inom dessa tystlåtna murar Edvard laf Wales och hertigen af York, — naturligtvis Iskall denne sednare utan dröjsmål skynda till i Towern för att omfamna sia bror, — så kan han I obehindradt bestämma om de båda erma barnens öde, och beböfver blott räcka ut banden för att gripa konungakronan. Hvad som förehafves i djupet af detta massiva fäste, går så tyst och säkert och tryggt för sig, och han har bara att besluta sig för det ena eller det andra, den värda onkeln; ett hvalf, några droppar profvad elixir, ett par dolkar, en simpel råatusnara eller några lufttäta kuddar, hvad vet jeg! Således, den olyeklige Edward skall redan i morgon, trer jag, göra sitt intåg i Londou oeh direkte i Towern. Nu inträffar, att en stor skurk händelsevis får ett anfall af semvetsgrannhet; det är hertigen af Buckingham, Glosters lydiga kreatur och förtrogna i em mängd förutgångna tvetydiga affärer. Gloster har äfven i afseende på sina planer med de båda barnea låtit honom kasta eo blick in i hams innersta, och Buckingham har dervid, himlen vete genom hvilken tillfällighet, ex indisposition, en sjukdom i vätskorna, känt en kall ilning längs efter ryggrsdsn och genom bjertat. Han begegnar första tillfälle aut ytira några förstulna ord till den unga prins Richard, han råder honom i gåtolika och brådstörtade meningar att icke bege sig till Towern, samt besvär honom att söka nigon utväg att äfven varna sin bror thronarfvingen för detta ställe, der en stor olycka skall vänta dem. Enkedrottningen, förskräckt af detta olycksaliga budskap, flyktar med sin son Richard från London ill Westminster. — Prins Edward, den andra oner, gör imedleriid, anande ictet ondt, med vederbörlig pomp sitt intåg i hufvudstaden och beger sig, såsom af ålder öfligt varit, till Tovern. Gloster får just nu vid detta draget den behagliga underrättelsen, ett drottningen med in yngre son begilvit sig undan till Westminter; utan tvifvel anar han genast, att något föräderi verkligen hör är å färde, men en sådan kurk till hertig, som har, fäller icke modet för n liten dylik motgång. Tvertom, han håller den ästa min i verlden och förmår sin kungliga rorsson att med egen hand tillskrifva drottninEE ARA LL 8 fras LaaKR OP I 2 TT