skarpa bevis, anförer han dock, beskedligt nog, blot en end , som likvisst har den, olyckan, att likna vå ra vanliga spökhistorier -— alla hafva hört historien men ingen sett spöket, Så har, det ock berättats med fle.e variationer, att en viss ÅA. vore den, som ingången i Nykterhets-lföreningen i Böne, för at i gäck med förbindelsen, vid något tillfäll skulle hafva ätit bränvin med sked; men tillägget att sådant skett i Prostens nrvaro, har jag förs sett i Altonbledet och vet bestämdt, att det är osan ning. Det sanna deremot är, att denne A., son varit lildömd för mord, setat på fästning för Gud namns missbruk och hädelse mot Gudstjensten, ocl i öfrigt varit en oregerlig fyllehund, vd en offen:ili, samm nkomst i Fiflereds kyrka begärde blilva in skiifven bland Nykterhets-vännerne, att han derifiå allvarligen afiåddes, men antecknades efter flere gån ger upprepad Önskan. Om denne A, som det sä ges, verkligen ätit bränvin med sked eller ej, vetja, icke, men det vet jag, att han nu är en stilla oci fredlig person, om hvilken intet ondt spörjes.Mer Insändaren har ej blott velat kästa skugga på Prosten W., utan ock på befolkaingen i hela Böne Församling, den han nog tydligen utpekar såsom me; än andra begifven på bränning och bränvinssupande Är det sant hvad opinionen förmenar, att författarer till den insända artikeln är samma person, som förut i några år hedrat sig med pasquiller, än öfve den ena, än öfver den andra staden eller samhället : Westergöthland, så må Böne Församling ej undr på, att hennes tur nu var kommen. Allmänheter må dock veta, att folket i Böne är lika nyktert, sedigt och arbetsamt som trots någorstädes; att Redvägs Härad, hvari Böne är beläget, af Domaren : orten lätt ett, i Justitie StatsMinisterns Berättelse för år 1835 och derifiån i Fosterlandsvännen N:o ( intaget, loford, ,att dryckenskaps-lasten har, unde de sista åren, inom Domsagan blifvit alltmera sällsynt, och benägenheten för starka drycker är i aftagande; ,att bränning i Böne ej mer än annorstädes kan idkas i minsta stuga, då ej andra än jordbrukare hafva dertill laglig rättighet, och att af desse hafva flere, just af nykterhets-princip, upphört at! bränna; och ändiligen, att i Böne finnas verkligen flere, till åren komna, manspersoner, som aldrig smaka bränvin; avdra, än flere, som ej nyttja det dagligen i sitt hus, utan någon gång på resor eller vid glada tillfällen, samt att ungdomen till stor del och bar en nästan allmänligen athållas från bränvinet — och frågas om ej detta änduck är något? Insändaren hade bordt betänka, innan han nedskref sin smädeskrift, att då redan tidigt motståndet och förföljelse-andan bröto löst mot dem, som på rent allvar ifrade för den absoluta nykterheten, kunde hvarken Prosten W. eller någon annan vara enfaldig nog, att söka idel pris och beröm på ett filt, der endast tadel och åtloje vankade. Hvad Ordföranden i Stockholms Nykterhets-sällskap skall hafva yttrat om Nykterhetssaken i Böne, är utan tvitvel oriktigt refererudt, åtminstone har Prosten W. aldrig sagt, att saken hade fullkomligt lyckats i Böne, Deremot är det också osanning, hvad Insändaren slutligen med illa dold fröjd berättar, att Nykterhets-föreningen i Böne så totalt ramlat, att hela den absoluta Nykterhets-kohorten, med Församlingens begge Komministrar i spetsen, mangrant återtagit sina namn. Ty om ock några sålunda ur Föreningen utgått, står dock ena vida större del qvar; och hvad Komminiine angår, har väl den ene återtagit sitt namn, men aftåller sig dock från bränvinets dagliga bruk, och den andre, som före sitt nykterhets-lölte var i mer än ett afseende lörlorad och olycklig, men genom nykterheten återvunnit helsa, bergning och förtroende, qvarstår ännu i Föreningen och lärer utan tvifvel välsigna den, som stärkt honom i en ädel föresats. Insändaren åberopar till vittne för sitt så kallade beriktigande alla Presten Warholms bättre Församlingsboer: — menar han dermed de moraliskt bättre, har han säkert intet medhåll att påräkna; menar han åter Församlingens tåndspersoner, så hafva de aldivig varit närvmande vid någon enda nykterhets sammankomst och kunna således icke hafva annat att om den saken siga, än hvad de hört sägas, således anekdoter. Att de skulle vara kallsinnige mot sin Pastor, ej besvara hans kärlek och önska se honom vederlagd, såsom Insändaren låter påskina, vore blott för dem så mycket mera beklagligt, som deras Pastor, rätt känd och förstådd, mer än mången förtjenar den aktning och kärlek, de också i enskilta lilvet, i min och andras närvaro, honom med munnen mer än en gång betygat. Detta är hvad en opartisk icke-Bönebo af sitt inre funnit sig uppmanad att i detta ämne yttra. Hvad han tror sig kunna ytterligare tillägga, är en innerlig öfvertygå!se om renheten i Prosten Warholms aftsigter, hvilken, om han skulle balva misstagit sig i sättet, har detta gemensamt med flere andra, Publicister ej undantagne. Men lika så öfvertygad jag är om Prosten Warholms rena afsigter, lika forvissad är jag äfven, att hans synnerliga nit och verksamhet för nykte hetens befrämjande, hvilka ej kunna kallas öfverdrilna, då de varit enliga med Kongliga påbuds bokstaf, och, så vidt jag förstår, ej kunnat vara skadliga för det allmänna, redan medfört och framgent skola medföra mången välsignad frukt, nu dold för ytliga blickar, men en gång uppenbar för klarare ögon. Om också Prosten W. ej kunnat uträtta allt det goda han asyftat — om hans nykterhets-bemödanden ej haft den framgång han hoppats — hvems är skulden? — må, ej blott alla hycklande nykterhets-vänner, utan äfven många andra Vederbörande ägga handen på bröstet och svara, om de kunna: Vi ha!ve räckt honom handen, äfven vi hafve gjort allt hvad vi kunnat, vi hafve ej genom vår feghet och Jljumhet befordrat hans nederlag.n Z. hv. tar vå file oc Ma SG OJ a feels i dT oc Vå a få SLOG ä VVE Dä oh dd ah ol