Aftonbladet – 9 juni 1837, sida 2

f Olof störtar ut: hvad bar du gjort?? — Skudt bam, svarar den gamle soliat. — Hvem?? — En Stockholmsfarer. Ridån skul le nu fallit, om ej ett bedröfligt qvi pro qvointräffat, och ställt den ärlige Horn i skotthåll för jdan lika ärlige gamle soldats sigte. Nu är idet klart, att en gammal soldat, som bor i en I stuga i skogen, alltid skjuter traff, och ait Horn jalltså dör, om han ock skulle få en minut på sig att tacka den der gamle soldat, för dess I patriotis ka skott. Här ha vi således tillfälle att i begagna våra Röster, för att med dem ropa: mord! mord! Då kommer alltid folk och kronI betjening. Fängslen delinqveaterre, ropar ; Hans Smyg. Hyem är du? frågar den gamle soldat. Fogden i distriktet, svarar Hans I?Fars son, genmäler soldaten, då ridån faller. ) Det är således herr Hans, som vi se på tijielvignetten, med kusk och: spann köra backer utför. Hur han så ett tu tre blilvit fogde, återkommit till Norge och blifvit insatt i sitt embete, torde förefalla obegripligt. Men den egentliga intrigen lärer blifviv spelad mellan Malmens källsre och omnipotenzens hotell cier ens slottsflygeln, medan Horn gjorde hemresan i der: gamla karriolen, och man kan vål twänka hvad en intrig förmår, der en omnipotenz sättes i örelse af ca slyngel, som är syskonbarn med svef Brahes kock. Men om det ock skulle varva ett fel attFintrigen spelas bakom lkmlisserne,. saloas likvidiicke sujille: på scenen, och wi vilja deraf lemna läsarn oågra prof. Såluada uttrycka tex Gamle Smyg, och lans K. hälft sin gladje deröfver att deras Mans ej delagit i fuändet af d! 17 Maj, gamom fö juade vers: Nej mer fornuftig er vor Sen. Der Daarskab har han ei bedreven. Han holder smuk sin Hose grÖn; thi dermed dandser man hos Greven. En dyb Foragt for plumpe Hje m igjennem alt hans. Vcesen syder. :): Han er et af de Lys, som frem af Norges Pemring bryder. : domar tili sonen Hans: Det första jag lade dig I på hjertat, var att da aldrig måste gömma att du är en embetsmans.son, och det andra att du icke skulle sticka fingret i jorden för att lukta E hvad lind du är, uten i vädret, för att känna I Så upprepar ock gamle Smyg förjande -år; Avad sind det bilåser. Härpå svarar Hans: nu blåser det en förträfflig Ostanvind. och tillägger vid tillfälle : det är, soms-Polemickel säger, skriket dominerar oss i grunden, men vi i hålla oss till AH. EK. Statsministern, som dennnerar 058 i grundem De goda vännerna Olof och Horn hysa på långt när icke så mycken kärligtet ill: Ostanvinden. Olof önskar stu Vindskammar ena strimma blå luft till visigt, och Horn fioner sådant I föravfrigt bloit icke utsigten, llksom den från hans kyffe, vore förgiftad 24 åsynen afen svensk flagg, såsom på Aggerhus. Den melankol:ske Olof går änmu längre: Desse, säger bas som kufva oss. äro blott af den sig evigt föryngrande ormkropp, som svenska stormansvätsdet gnager på vår frihet och ära. I dess slägter förnyas hatet deremot, och så länge: der finns lif i monstrets bufvud der (i Sverge;) skall stjerten hör slå sig sjolf, och Norr:sän fioras som förfölja andra för det de viga vera Norrmän — Döden eller Ame rika, det är det enda som återsiår. Ni må aldrig vänta er vågon befordran, dörakti ge unga man, var svaret, Aldrig bröd i mitt fådernesland. Och hvad har j jag gjon? Följt mitt hjertas känslor, för mitt fosterlend lika nanurliga, som kändan för min moder! Helt annorlunda låta unza Hr Hanses so! liloquier. Hvad, så vilt nu Aan (Of) ock så söka auditeriatet? Gud förbarme sig! En sjuttonde majsmar, en patriot, en Hans Wurst en norskhetsifrare, en usselygg, som med all sim kunskap knappt har torra brödet för sin mun? Nej honom fruktar jag icke, ty nu skjuter jag genaste vägen till Stockbolm och gör min uppvaktning hos H. E. omnipotenzen -Den gamle soldat har också en tillricklig dosis pairiotism och poliik och poosi. Af dea sista finner läsarn prof i följande verser : I Den norske Bondemsnd gaser i Sved, Skjaersommerens Sky er ei gjerrig. Og Solen straa!er V elsignelse ned. Der hedder det kommer fra Sverig. be H i Paa eget Fartgi ad Havets V: den Sjomand-henter en Sk ling. Den skylder Norge sig selv ei — neil i den kommer af Norriges Sulling.