Aftonbladet – 6 juni 1837, sida 2

NPR MLA WALLER AIF RILTALIAA MV MER MALLAR IL MISERING. Uti N:o 123 nämndes, att åt notarien Axelsson blifvit uppdraget att arrangera en förbättrad gatläggning i hufvudstaden. För att inhemta erfarenhet i nämnde konst, gjorde bemälte notarie förledet år en resa tull Berlin, ech inlemnade vid sin återkomst ett förslag till Drätselkommissionen, åtföljdt af åtskilliga uppgifter och upplysningar rörande gatläggning och vägbyggnadsarbeten, sådane de i Preussen och Frankrike äro inrättade. Den vigt dessa arbeten äga för kommunikationen och för soyggheten i ståderna, i förening med nödvändigheten att skingra de villfarelser som uppkommit med anledning af fyra utländske arbetares inkallande till hufvudstaden, föranlåter oss att af de till Dräåtselkommissionen imlemnade upplysningar meddela ett kort sammandrag. Första reqvisitum för en god stenläggning är fast sten; bladig sten måste ställas så attlagerytorne komma lodrätt. För det andra fordras att stenen ställes så,:att dess sidor bilda en rat vinkel med vägens yta. Då stenen nedsättes, ger man gatan en starkare hvälfning och när man sedan genom nedstötning boptrycker hvalfvet, komma stenarna i en stark spänning mot hvarandra, och bära således mera genom spänningen än genom stödet mot grunden, så vida sidorna ej gifva sig wndan. Då faltsten (klappersten) i nödfall begagnas till stensättning framför tullhusen vid preussiska chaussegerna,; sätter man kilar meilan fältsteparnes nedåtvända spetsar, hvarigenom hvalfvet får större fasthet; men denna method ferdrar mycket arbete och passning. Grundens fasthet är liksledes af stor;vigt, emedan oem grunden förändrar sig, gatans hvalfform äfven förändras. Lera krymper under torkz, och utvidgas af regna eller frost; sand äger i vida ringare grad detta fel, och i Preussen år derföre föreskrifvet att grunden för gatläggning måste äga 12 tums djupt lager af grof sand, fri från inblandning af lera eller mylla. Averkan af frost förekommes genom stenläggningens täthet, tillräckliga vattenaflopp och renhållning. — Stenarnes sidor böra sluta tätt till hvarandra, ifrån ytan ända ned till stenens botten. Med huggen sten har detta ingen svårighet, men då man I begagnar, fältsten eller så kallad klapper, mån ste man välja sådan, som ej blott är tillräckligt hög, utan äfven så raycket som möjligt lika tjock i båda ändar, och infoga den så, att stenarnes Isidor öfverallt beröra hvarandra — häremot teJa våra svenska stensättare, som hälst begagna stenar tjocka upåt och smala nedåt, hvsrigeInom de blatt beröra hvarandra i en punkt, och således icke förmå bilda något tjockt och fast hvalf. Der tjentig fältsten eller klapper ej fiones, användes sprängd ock sönderkilad sten, brottsten, hvaraf man väljer de stycken, som äre tillräckligt långa, och så mycket som möjligt jemntjocka åt båda ändar. Anordaingen af stenarnes fogor måste rättas efter gatans riktning; man antager att de böra mot denna rik:ning bilda en spetsig vinkel af 45?; och tillika sättas i riktigt murareförbund, så att fogorne ej komma längs efter gatan, hvarigenom spår bilda sig, och hästhofvem ej heller får fotfäste. — Såvida gatan skall bibehålla sin hvalfform, måste den äga stöd från sidorne, och rännstenarne böra derföre läggas af stora tiaktade stenar, hvarigenom de äfven blifva tjenligare för vattenafledning. Qvadersten till gatläggaing måste äga en fullkomligt regulier form. Den är vanligen omkring 5 tum på hvarje sida af den uppeller nedåt vända ytan, och omkring 7 tum hög; då öfre ytan bhfvit skadad genom nötning, omvändes stenen, så att den nedåtvända yter kommer i dagen. Stenbanor, eller så kallade macadamiserade vägar, anläggas i Preussen och Frankrike på följande sätt. Sedan vägplanet blifvit regleradt och genom gräfning uttorkadt, utbredes ett sandlager, 3 tull 6 tum djupt efter vägens beskaffenhet, och tillstampas. Derpå sättes i riktigt förband ett lag af 3 till 6 tum höga fälteller brottstenar, med tjockaste ändan nedåt, och mellan de uppåt vända ändarne fylles med stenbråckor. Ofzanpå stensältningen fylles ett lika tjockt lager sönderslagen sten till 3 a 4 tums storlek. Dessa betäckas åter af ett dylikt lager mindre stenskärfvor till 1 å 1 1-2 tums tjocklek, som utbredas ända utöfver bordstenarne, och banan öfverfares sedan med en 80 centner tung vals, och en så kallad raall, d. v. s. ett efter vägens hvälfoing afpassadt mått begagnas för att reglera valsens pressning. Slutligen utbredes ett 2 tums högt lager grofsand, och vä