Aftonbladet – 5 juni 1837, sida 5

I N2gon tung for YVetterstedtska namnets fortlarai -de anseende, sedan hsn sjelf deråt gifvit en -Istor ryktbarhet, lärer med skäl kunna anses s som en icke ringa försakelse. Kongl. Kammarrätten har åter fått en ny ac ljungerad ledamot, nemligen Notarien i Sve Hofrätt, Advokatfiskalen, Kammarjunkaren M. G ÅRosena, son till Presidenten i Svea Hofrätt. En nomination till en plats i Kammarrätte är nästan den mest maktpiliggande, som ka förekomma i ett ögonblick, då denna domst har att afgöra den vigtigaste fråga, på hvilke allmänna uppmärksamheten är fästad; den, hu ruvida förmän skola hafva något ansvar elle icke för grofva försummelser till det allmänns förlust, hvilka icke kunnat inträffa utan efterlå tenhetå deras sida iskyldigheter, som äro dem i la gen bestämdt ålagde, eller om genom deras ansvars frihet ett exempel skall statueras för efterverlde på den skillnad, som vår tids redofordrande gjo: emellan de små och stora. Målet är dessutor redan i och för sig sjelft, så väl enligt sjelfv sakens skabiösa natur, som mängden af de mer eller mindre invecklade svarander, ett iblan de benigaste, som på länge varit under dom stols handläggning; och wi tvifla således icke att Hr Justitieministern, då han föreslog en a sina anforvandter till denna plats, äfvensom H Rosen sjelf, innan han emottagit den, noga oci allvarligt ofvertänkt, att förmågan må emotsvara de; goda viljan, och att hvad som i vana och rutin vic sådana göromål tilläfventyrs kan brista en person som aldrig tillförene handlagt Kammarrätts-ären. der, måtte ersättas af den öfvervägande skarp. sinnigheten och lagfarenheten. Detsamma gäller äfven om de öfrige adjungerade ledamöterna; ty utan denna förutsättning skulle det blifva ett eget öde, om denna sak t. ex, komme att handläggas af Hrr Rosen, Tauvon och Croneborg, som alla tre äro nästan lika nya för Kammarrätltsgöromål. Men det finnes ännu en annan sida af saken, som icke mindre förtjenar att tagas i betraktande. Både Hr Rosn och Hr Tauvon äro ännu unga personer, hvilka sannolikt icke ämna eller komma att stadna på den punkt af embatsmannabanan, der de nu för ögonblicket befinna sig, utan, liksom alla andra, hafva den lofliga tankan att med årens oeh raeriternas tillökning äfven blifva ytte:ligare befordrade. Utan att behöfva missleda hvarken den ene eller den andre, att obehörigen influenceras aftankan på denna omständighet under fullgörandet af sina pligter, kan man dock icke annat än prisa deras mod att vägra emottaga ett sådant förtroende i en så kinkig period, och tillika på det högsta förundra sig öfver vederbörande, som icke tänkt på, att de ovilkorligen härigenom måste blifva försatte i det svåra obehag, som en ung man naturligen måste erfora, då han skall sitta till doms öfver några af statens högste embetsmän, och man behöfver då icke ens serskildt taga i beräkning, huruvida denna belägenhet änuu mer försvåras af serskilda personliga relationer eller umgängsförhållanden. I alla hänseenden gäller såväl om dem, vi nyss nämnt, fora om Kammarrättens ordinarie ledamöter, att uldrig några embetsmän haft nationens blickar mer fästade på sig, och att de komma att döma cke blott öfver andras ansvarighet, utan äfven öfver sitt eget anseende för hela sin framtid. Det är med ett ord en sak, hvars motstycke vi icke haft sedan den Cederströmska riksrätten 1818, hvilken ännu är i friskt minne, och hvars reminiscenser för någre bland ledamöterna uti hamnen Justeringsråder blef en verklig minnresbeta.