Aftonbladet – 1 juni 1837, sida 3

Anzanga (Vän, bekantj — Måna Huantiinga (Trogen vän) — Båmbi (Rega) — Dsiua (Sol) — Mådsi (Vatten) — Lnizma (Samvete) — Foipa intima (Ondt samvete) — Dadsia (Jag vet) — Gondåri piadidi (God natt) — Fom Båni (Gå bort) — Funanhi (Hvad vill du?) Tete kagoui ( Gå och lägg dig eller gå att sofvs) — Huanga (Huru mår du?) — Dahuanga (Jag mår bra) m. m. Negrernes sång är monoton, men melodisk; de sjunga nästan beständigt, äfven under arbetstimmarna, och tyckas alltid vara glada och nöjde. Deras yppersta nöje är dans, som emellan serskilda matioi.er är gavska olikartad, både till gester och takt. Musikaliska instrumenter veta de i allmänhet icke utaf; atan bruka vid sina dansar dels sång, dels att med käppar slå takt på en tem tusna eller en ihålig trädklump. Likväl hafva de en sorts iostrument, sem de kalla marimös, på hvilket jag hört en del negrer med preeision exeqvera våra europeiska dansar ofta med ackompsgnement af sekundstämman. Instrumentet består af en half kalebasse, till en del betäekt af en tunm trädskifva, hvarpå finare och gröfre ståltangenter äro anbringade;, hvilka musikanten tryeker med båda tummarna. Dessutom äro både karlar och qvinnor försedde med mungigor, hvarpå de spela under gåendet och vid lediga stunder.