Aftonbladet – 16 maj 1837, sida 4

köpingsbladet berättar. StatsMinistern för utrikes ärenderna, H. E. Hr Grefve af Wetterstedt, slutade sina dagar i går morgon klokan omkring sex. Det är bekant, att detia dödsfall redan länge varit förutsedt; ett långvarigt och mattamde sjukdomstillstånd hade redan helt och hållet brutit isans krafter och så försvagat hans nervsystem, att lifrets låga ännu blott flämtade med ett matt sken, samt läkarne redan sistl. höst betviflade, att hen skulle kunna öfverlefvra lötsprickningen, och förutsade, att han skulle slockna helt sakta, såsom det skedde. En af hans lifliga önskx ningar hade varit att möjligen äunu en gång kumsa komma ned till det sköna Finspång och dö derstädes ; men detta hopp uppfylldes icke. Ehuru ytterst svag, bibehöll han imedlertid ännu de sista dagarna ett jemnt, gladt och oförändradt lynne. Men i förrgår inträffade årsdagen af hans aflidna Frus dödsfall för tvenne år sedam, och detta agiterade mycket hans känslor, hvilket sannolikt bidrog att några dagar förr släcka lifsgnistan. Kl. 4 i går morgons hade han ännu talat redigt vid sin kammartjenere; men då denne åter tittade in i rummet kloekan half sju, var det tyst, och den sjukes lidande hade upphört. Detta dödsfall är, med afseende på Grefve af Wetterstedts förflutna offentliga lefnad, utan tvifvel det märkligaste, som inem den högre embetsmannasferen inträffat alltsedan WirsEas bortgång, och ännu märkligare än det sednare, när man betänker, huru rära Wetterstedts namn är införlifvadt med Svarges både inre och yttre politik alltifrån den nuvarande regimens början. En teckning på detta ställe af hans offenilige bana blefve en teckning af denna politiks rigtning och beskaffanhet, hvilken tidens handlingar öfverlemna åt histo ien, enär han i alla häwseenden kan anses såsom den, khvilten laft märmaste och mesta andelen uti hvad som egentligen bestämt styrelsens gång och kearzkter usder denra tid, om ban också dervid varit att anse mindre såsom ledare än såsom verktyg, ty en af hans vackra egenskaper, tillhöraude en mild karakter, var att han aldrig sökte tillvälla sig mera inflytande på ärenderna, än honom jemnt tillkom. Hen var, med ett ord, alltid en vänd, utan att sjelf vilja herske. Bland äldre drag, som viina om hans egen liberalitet och fosterländska tänkesätt, förvara de af framlidne Exceliensen Adlersparre utgifna, bistoriska handlingarna ett genska märkvärdigt uti hans yttremde i Statsrådet, i frågan om freden med Ryssland; och ett sedvare är, hvad vi hört owtelas, att, enligt hvesd ban rågongårg änmmu för kort tid sedan yttrat, var det ej på honom det berodde, att det löfte, hvarmed ban år 1812 hade framträdt om indragningsmaktens återlermmande ur Siyrelsens händer, så snart den dåvarsnde kuisen i Europa vore förbi, aldrig blef upfyldt. Uti umgängslifvet, com spelar ea så stor roll på den plats, han dem sednare tiaen af sin li ned beklädde, såsom utrikesminister, ver Giefve af Wewerstedt oersättlig. Mild, älskväre, qvick utan at vara bitande, och med ett ynne, som fullkomligt förstod un lämpa sig efter nästan slis personligheter c(ler ställningsr och förhållanden, var hans egen person Ika uppriktigt värderad af de untierordnade inom hens departement och af den diplomatiska korpsen, och hans ytterst. gästfrig. hus, der ban älskade