Aftonbladet – 11 maj 1837, sida 2

Yed är : ed hos om yrkans iBistotla. Han omtalade huru kost Mads örslaget var: så förståndigt uppgjordt, all det ej kunde skrama 1823 ärs Swvänder. Det var nemligen endast beräknadt till 53,000 Rdr B:ko, och Ständerna anslogo derföre denna summa alt utgå med 5,300 Rdr i 10 år. Nu har hon imedlertid redan kostat 63,000 Rdr, och 29,000 äro ytterligare begärda för fullbordandet, hvilka, för att döma sfter det vanliga förhå:landet, icke komma att räcka till. Utsigterna för fullbordandet äro imedlertid aflägsnade, om det är sannt som han påstod sig veta, att förlidne och detta årets anslag komma at användas att sträcka köl till ett nytt kunglig ångfartyg i det bortsatias ställe. Huru det kar gå till att man begagnar anslaget för en kyrkbyggnad, till ettånvgfartyg, kunde mim van icke förklara, men han försäkrade, att det var sannt. Med det begrepp Jag äger om bygguader, förmådde jag ej fatta, hur ett till sina dimensioner så ringa ting, som Skeppholmskyrkan, kunde kostat så mycket. Min vän förklarade mig likväl. saken. Det kommer deraf, sade han att det bygges för kronans räkning, och mec kronans folk.? — Men, invände jag, båtsmännen hafva ju blott sitt gage, som i alla fal utgår från en annan titel, och någon liten till. okning, som dock på långt när icke svarar mo hvad en privat får betala i arbetslön. — De är samnt, svarade min vän, men en priva skulle...på sin höjd till en sådan byggnad använda 20 man, skulle vänta dermed tills har hade samlat tillräcklig fond och då göra stommen färdig på ett år. Kronan deremot skickai hit 100 ill 120 man, hvilka tränga och hindra hvarandra, ej förstå murar-yrket och icke eller bry sig derom, och när hon byggt up årets anslag, slutar hon för den gången, uppföi ett skjul öfver det byggda, hvilket tar sin tic att uppsätta och åter nedtaga, och ingan mäst: byggnadsår har alltid litet skadats, som behöf. ver .repareras.; På detta sätt blir företaget dyrare, är något enskildt. Vi gingo nu utföre backen, och togo vägen öfver Skeppsholmen, 1 afsigt att fara till Djurgården. Påvägen mötte vi en mängd arbetare, som gingo hem, alt hvila ut efter dagens möder, böjda under tyngden af ofantliga skålverksbördor. Jag förumdrade mig öfver, att detts skålverke ej var spånor, utan stycken af frisk och godt gröfre virke eller plankor. Min vän sade mig, att det var efter de slopade kanonsluparne. Som jag ej förstod denna term, förklarade han mig saken sålunda: Siopa är detsamma, som hvad vi på hvardagsspråket kalla hugga sönder. Förvaltningen af Sjöärenderna har förordnat, att Ellefva kanonmslupar skola slopa, och det är just dermed man nu är sysselsatt på varfvet. — Men, frågade jag, att döma efter hvad karlarne buro, och hvilket förmodligen icke är det bästa, tyckes virket vara fullkomhbigt friskt. Hade de då icke kunnat ännu längre hegagaas? och om Kronan ej kunde det, hvarföre sålde hon dem icke till andra, som kunnat det? — Sluparne, återtog min vän, voro icke blett ganska brukbara, utan äfven för några få år sedan försedda med ny bordläggning. Ie voro väl icke efter sista medellen, men hade likväl derföre icke vid ewt krig varit aldeles oanvändbara. Skulle de likväl till och med hatva varit det, så hade staten i alla fall gjort bättre i att sälja dem, ja, till och med rent af att skänka bort dem, ty hom hade då åtminstone bespart kostnaden för deras sänderhuggande, hvilken svårligen batalas af de små jerneffekter man utbryter ur trädet, och som i alla fall måste smidas om, också på kronass verkstäder. Men statens — hushållningssystem utgår förmodligen från högre synpunkter, och synes oss något uuderligt. Under vår vandring berättede mig min vän innu ett ytterligare drag af detta underliga hushållssystem. — Kutterbriggen MWänta litet kommer att i år, Eka som förlidet år, upptackas, att tjena till öfninvg för båtsmän och skeppssossar. Ehuru vid Stockholms station flere fficerara gå sysslolöse, har man likväl funsit ör godt, at till bsfälhafvare här på briggen commendera en officer från Götheborgs station, : vilken såledos skall förses med respenninvgar it och härifrån. Äre då, frågade jag, effiserarne derstädes skickligare och pålitligarr, än id den Stockholmska? — Det tror jag just I cke, svarade min väx, men de äga förtjerten, att hafva bållit sig obesmittade bidej f de elfvas stränga renlirighet och de fems ätteri. i