Aftonbladet – 10 maj 1837, sida 2

bestandande. Fru Sevelins afskedsrecett i går afton hade ej lockat en så stor mängd åhörare, som man bordt vänta skulle skynda att för sista gången höra denna stämma, som i några ech tjugu år utgjort den musikälskande allmänhetens nöje, ofta dess beundran och förtjusning, som hittills på vår scen icke ägt sin lik. i höjd, och kmapt i fardighet, och Bvilkeo äfven nu uppträdde i samma rol, som egeutligen grundlade hennes rykte. Ehuru reeettagerskan i lackan sålde uil de varliga. priserna, blefvo de mindre dyra platserna först på aftonen utsålda, och de bättre blefvo det alls icke, ty flera sådana 1 fonden af andra raden osh hela loger på den första stodo toma. Det är hkväl just dessa platser, som den rika och förnäma verlden besäatter, der man anser sig böra träffa det nyligen i ett så veckert och bekant tal åberopade Mecenats och Riddaresinnet, der man ser kärnan af det konservativa och det som beropar sig på minnen, på erkänsla för det fö flutna, och från hvars smak oeh tillgångar talangen och konsten borde vänta sitt erkännande och sin uppmuntran. Visserligem emottogs Fru S. väl vid. sitt framträdande, henmes båda arier applåderades lifligt, och hen frarsropades efter spektaklets slut, då hor gjorde en tyst och blygsam afskedsnigning; men allt detta skedde likväl ieke med den sto: mande enthusiasm, publiker någon gång yttrat för icke större, och åtmirstone visst icke så mång åriga förtjenster om vår scen. Sådant är då talangens öde! Förut gals en liten my pjes, kallad Clementine eller De båda brefven af Autelot och! Cordier, ett bland dessa dussiofabrikater, som! den fransyska produktions-förmågan alstrar med stunden och för stunden, och som den svenska! beskedligheten öfversätter och låter uppföra. Styekete idd hvilar på samma stora tilldragelse, som den Sepirn i LIrato berättar om Nerine, att hon väl kan älskå — axen kan inte skrifval? En flicka af stård och förmögenhet, som ej kan skrifva, som i hemlighet tar undervisning deri, som derföre iostänger sin skrifmästare i ett kabinett, der ham af älskarem tages for en rival — se der den gemialiska planen, utförd på ett sätt, densamma värdigt! Mom kar väl ieke stora fordringar på ett sådant litet föreller efterspel, men man kan i sanniog knappt nog ha dem tillräskligt nedstämda, för att få dem uppfyllda af Clesmeatine, och det påstås ännu icke vara afgjordt vid estetikens domstol om cms en enakts komedi, uppförd på den Kal. Svenska theatern, har lof ait vara så klen. Skulle man få tzga den närvaramde publiken förj behöriga ledamöter i derna domstol, så har frågen besvarats nekande, ty en vänlig hand, som, sedan ridån fallit, försökte slå sig ihop med en annan, icke mindre vänlig, medtystadss så enhälligt, att de båda genast afstedo från försöket. — H. M. Drottningen bivistade spektaklet och BD. EK. HH. Xropprinsen och KronprinssessanW besökte det äfren på en liten stund. Bånu Fru Sevelia lemsat dev konmstruärsbana, hen med så mycken utmärkelse och så nitfulla bemedanden i et fjerdedels sekel beträdt, kan men ej undertrygka der reflexioner, att man nödj 3as beklaga den verkliga otur, som de sedaare iren förföljt denma artist, i så måt:o, att hon oaktadt både reglemente, tjensteoch lefnadsår ängesedar gjort hesne berättigad till full E I i ion på Kgl. teaterns pensionsstat i första klasen, likväl icke, efter ett ihärdigt sökande och! nsökarde, kunnat erhålla anmat än en nedsatt pch på ganska osäkra grunder hvilande inte-l! ims-pension, då likväl flera af hennes yngret armrater, utan att dertill vara berättigads, undåt full peasion. Fru Sevelia hade, såsom vi hört sägas, ämat till Publikea adressera en afskedshelsving, vilken visserligen, ov någensin, här varit på itt ställe; men på direkt förbud af Vederböande uteblef derna kelsning alldeles, och riån nedfalldes strax efter det hon på seenem ä-! er inträdt. Detta förbud, att ifån scewen fål . Y arangere publiker lärer hädanefter komma attj älla för alla Kgl. teaterns sujetter. t j 1 1 G S t I